Guld har länge avfärdats som en ”barbarisk relik”. Ändå har priset stigit kraftigt de senaste åren. När inflation, geopolitisk oro och minskat förtroende för valutor skakar världsekonomin söker sig både centralbanker och investerare åter till den äldsta av tillgångar – men varför just nu?
Konsensus bland ekonomer är sedan länge att guldmyntfoten är passé, en omodern kuriositet. Även guld som tillgång eller investering ses av många ekonomer och finansexperter som något onödigt, ibland till och med suspekt. Men de senaste åren har guld stigit dramatiskt i pris. Varför har detta skett när så många ekonomer så länge har försökt förvisa dessa livlösa mineraler till skamvrån?
John Maynard Keynes, den mest inflytelserike ekonomen under 1900-talet, kallade den klassiska guldmyntfoten, då valutor definierades i termer av vikt i guld, för en barbarisk relik i sin bok ”A tract on monetary reform” från 1923. Han skrev i kölvattnet av första världskriget, då de västliga ekonomierna upplevde brant prisinflation efter att ha låtit sedeltryckandet eskalera för att betala för krigskostnaderna. I USA och Keynes hemland Storbritannien följdes det av brant prisdeflation under 1920–1921 i omställningen till en fredsekonomi, och för Storbritanniens del på grund av en strävan att återknyta valutan till den guldparitet som gällde innan kriget. Dessa problem berodde inte på guldmyntfoten utan på att man avvikit från den.










