Att kulturkrockar händer med somliga unga som har föräldrar som kommer från en annat land står klart. I Sverige gäller andra värderingar. Om föräldrar upplever att skolan påverkar barnen med ”konstiga” värderingar kanske de varnar för svenskar. Detta trots att den sociala kontrollen i hemländerna ofta är stenhård. I Bagdad hade exempelvis förövare kunnat räkna sina sista sekunder om de blivit påkomna med att ha gruppvåldtagit en kvinna i en park.
För att förklara uppkomsten av kriminella gäng som skjuter andra och spränger fastigheter har det länge hävdats att det beror på dessa unga mäns socioekonomiska utsatthet.
Ligger det inte närmare till hands att beakta det språkliga, sociokulturella, organisatoriska, norm- och värderingsmässiga spänningsfält som många unga växer upp i? Men det görs sällan, med hänvisning till att de flesta gängmedlemmar som begår allt vansinnigare illdåd är födda i Sverige och har gått i svensk skola. Deras brottslighet betraktas därför som ett helt igenom svenskt fenomen. Man utgår märkligt nog från att skolan är den enda miljö där socialiseringen äger rum och blundar för att familj, släkt, kompisar och grannskap har inflytande på socialiseringen. Det är ett logiskt felslut av rang. Dessa unga är oftast utsatta för multipla och diametralt olika socialiseringar.
