Nyligen noterades på denna ledarsida att trenden mot ökad centralisering inom EU ser ut att fortsätta. Kort därpå fick vi se exempel på något som kan tolkas som att EU:s centralmakt har kommit att utmanas på allvar, om än indirekt. Det exempel det gäller är det nyligen ingångna handelsavtalet mellan EU och USA.
Avtalet har överlag beskrivits som ensidigt fördelaktigt för USA, där EU:s export till USA möts av 15-procentiga tullar, medan amerikansk export till EU är tullfri. Dessutom har EU åtagit sig att investera omkring 1 400 miljarder dollar i USA. Det är således inte förvånande att många har varit kritiska till uppgörelsen och frågat sig hur EU har kunnat gå med på detta.
I samband med att USA eskalerade denna handelskonflikt tycks man ha rivit upp de tidigare ekonomiska och politiska spelreglerna för det transatlantiska samarbetet. Detta inkluderar det till synes outtalade samförstånd som tidigare innebar acceptans från amerikanskt håll för ett betydande handelsunderskott gentemot EU. Vi ser ett skifte som medför att förhandlingarna om handelspolitiken numera främst förs utifrån ekonomiska värden och nationella intressen, snarare än utifrån informella uppgörelser om gemensamma intressen.
