Är den konservativa vågen vi nu ser över hela världen en slump? Över 25 länder har sett denna rörelse ta form, nu senast i Polen. Finns det då något som förenar dessa länder?

Under snart ett par decennier har den politiska pendeln varit låst vid ett läge präglat av nymarxistiska idéer – identitetspolitik, ”woke”-retorik och en normupplösning. Eliter, medier och institutioner har skapat en verklighet där teorier om makt och förtryck inte bara är samtalsämnen, utan doktriner som påverkat lagstiftning, utbildning och till och med vårt språk. Nymarxismens inflytande har inte varit försumbart. Genom vad Orwell kallade ”newspeak” – ett språk som formar tanken – har dess idéer blivit mer än teorier; de har blivit en social valuta. Den som inte har behärskat språket har riskerat att stämplas som reaktionär eller värre. Politiker och journalister, ofta utan djupare förståelse, har hakat på, rädda för att hamna på historiens förlorarsida.

Nymarxismens dekonstruktion av nationella identiteter – de gemensamma värden som binder samhällen samman – i förening med globalismens gränslöshet och starka tro på överstatliga institutioner, har skapat en insikt hos folket om att de styrande tappat förankringen i vardagens liv. Men en värld byggd på abstraktion kan inte stå emot människors liv. Det vi nu ser över hela världen är hur pendeln slits loss i en ny riktning mot konsolidering.