I höst skulle den kanadensiske musikern och poeten Leonard Cohen fyllt 90 år. Som musiker debuterade han först under andra halvan av 1960-talet, men som poet var han verksam redan under 1950-talet. Texterna är oumbärliga i hans musik och karaktäriseras av en viss distans till livets, och inte minst kärlekens, förgänglighet.

Leonard Cohen var 33 år när hans första album, ”Songs of Leonard Cohen”, gavs ut år 1967. Som poet debuterade han dock redan som 22-åring. På hans skivbolag var man först tveksam till att satsa på en musiker som till och med var äldre än Elvis Presley. Cohens ålder skiljer honom från många av 1960-talets andra storheter, som The Beatles, The Beach Boys, The Rolling Stones och Bob Dylan, som var 40-talister och ingick i 1960-talets ungdomskultur. Det märks i att det redan från början finns mognad, eftertänksamhet och gentlemannaskap hos Cohen. När han dog år 2016 tycktes det vara gentlemannens död: Nu återstod de generationer som hade gjort upp med den livskänsla och de manér som för Cohen var givna.

På sina fyra första album var Cohen musikaliskt avskalad, med sång och gitarr. Detta fick ett abrupt avslut på ”Death of a Ladies’ Man”. Detta album gjorde han tillsammans med den distinkte, numera ökände, musikproducenten Phil Spector, som präglade skivan så hårt att Cohen nästan försvann. Med nästa album ”Recent Song” återvände han till det enklare. Under 1980-talet var han förvisso influerad av sin tids syntljud, där Cohens finstämda stil underligt nog ändå kommer till sin rätt. Under denna tid gjorde han flera av sina mest berömda sånger, såsom ”Dance Me to the End of Love”, ”Hallelujah” och ”I’m Your Man”.