”Visp – Blå linjen till Sombrerogalaxen” är en nyutkommen bok att läsa i tacksamhet. Liksom Virpi Pahkinens dans och koreografi liknar den ingenting. En samling betraktelser från en punkt lika vacker som gåtfull.

Allt utsökt är klassiskt – tiden spelar inte in. Kvalitetsdimensionen är omedelbar; den trumfar allt ovidkommande och mediokert: kvalitet är detta fokus, denna skärpa – det verkliga som tränger fram ur dimmor och slöjor. Så dansar och koreograferar vår kanske enda internationella stjärna inom dansen i dag. Somliga avfärdar det som ”modern dans”, men någonting mer tidlöst än denna artists kompromisslösa, estetiska utsökta och självständiga stil är svårt att finna; tiden sätts ur spel, och vad är denna vår samtid annat än – samtid? Ett slags medialiserat flimmer, ett digitalt springande – Virpi Pahkinens dans är en sällsam antites till sådana verkligheter. Inte för inte har hon turnerat i ett femtiotal länder i flera decennier, inte för inte har hon belönats med den kungliga medaljen Litteris et Artibus, ett pris som instiftades 1853 och som artister som Jenny Lind, Alice Tegnér och Jussi Björling tilldelats. Jag ämnar inte ens försöka beskriva hennes dans och koreografi – den är översinnlig och kan bäst liknas vid en uppenbarelse.

Min väg in i dansens värld stod Virpi Pahkinen personligen och bokstavligen för. Om jag tilllåts bli mer personlig: Jag satt på mitt stamkafé för några decennier sedan och en ung kvinna steg fram till mitt bord – hon hade känt igen mig från Dagens Nyheter (jag hade tilldelats ett pris från Svenska Akademien och blev intervjuad; ja, detta är länge sedan). Hon slog sig ned, och frågade om jag ville se henne dansa, dagen efter, i Dansens hus, där hon repeterade. Jag kom dit, leddes in i en stor sal, speglar överallt, hon satte fram en stol, slog på musik på en bergsprängare, och dansade i en halvtimme. Jag var knockad, och jag har sedan dess sett henne dansa ett trettiotal gånger genom åren.