Efter kramen kom handslaget. Moderaterna och Sverigedemokraterna putsade till Tidösidans alternativ. Nu ser det betydligt mer välansat och förutsägbart ut än det rödgröna. Det ger pedagogiska och retoriska fördelar på väg in i valrörelsen.
Men frågan är om det betyder något. De partier som åtminstone är ense om att inte släppa igenom en Tidö 2.0-regering, hur den än ser ut, leder fortfarande stort, precis som de gjort större delen av mandatperioden. Visst, förtroendesiffror har förskjutits, och partierna plockar från varandra inbördes inom blocken. Men det är i detta läge fortfarande ingenting som tyder på att högersidan plötsligt ska kapa åt sig fem procentenheter från de rödgröna. Att högersidan är mer sammansvetsad, och att den som röstar på dem numera vet att de får tunga Sverigedemokratiska ministrar, men fyra år till med Kristersson vid rodret, hur stor betydelse har det egentligen?
Dessutom finns det heller inte mycket som tyder på att Liberalerna kommer att rädda sitt akut sjunkande skepp. Man håller på med ett tappert försök, men den senaste Ipsosundersökningen, som lär vara mer att lita på än glädjeundersökningen som kom strax efter L-SD-kramen, visade att man står i stort sett still. Och även om man skulle lyckas mobilisera fler stödröster, vilket väl är det enda man rimligen kan hoppas på, så grinar siffrorna fortfarande Tidö rakt i ansiktet.









