Edward Gibbon gjorde omedelbart succé med sin första volym av ”Romerska rikets nedgång och fall”. Han kom att skriva ytterligare fem volymer. Alla delar av detta klassiska historieverk läses fortfarande med stor behållning, även om det delvis är av andra skäl än då det begav sig.

I år är det 250 år sedan den första volymen av historikern Edward Gibbons klassiska verk ”Romerska rikets nedgång och fall” (1776–1789) publicerades. Det sex volymer långa verket omfattar åren 98 till 1590. Gibbons tar med läsaren på en resa genom romarrikets guldålder och den tidiga kristendomen och hur denna blev romarrikets statsbärande religion. Han behandlar även härskare som Djingis khans och Timur Lenks uppgång och bysantinska rikets fall.

När första delen av detta klassiska historiska praktverk kom ut gjorde den genast stor succé. Gibbons verk kom i precis rätt tid. Intresset för romarriket under upplysningstiden var enormt. Skälen till det var flera. Den klassiska bildningen var central för upplysningstidens elit, och den som inte kunde latin och inte var väl bevandrad i författare som Cicero och Tacitus ansågs knappast välutbildad. I väst såg man dessutom sina egna samhällen genom en romersk lins, inte minst i Storbritannien, som vid tiden var mitt uppe i att bygga ett globalt imperium. Frågor som hur ett imperium blir mäktigt och hur det går under var högst aktuella, och romarriket utgjorde en historisk spegel för den egna tiden.

Att romarriket var så populärt berodde även på att det speglade många av upplysningens egna ideal. Likt romerska filosofer och historieskrivare ville upplysningens akademiker och intellektuella förklara historien och de samhällen man levde i utifrån mänskliga orsaker. Gudomlig vilja ansågs inte längre vara en tillräcklig förklaring.