Europa var påtagligt lättat efter Rubios tal vid säkerhetskonferensen i München. Inte för att Europas problem blivit mindre sedan sist, utan för att talet lät ansvarsfrågan förbli otydlig.
USA:s vicepresident JD Vance hade året innan, på samma konferens, pekat ut Europas ledare som ansvariga för en potentiell civilisatorisk utplåning, där det största hotet sades komma inifrån snarare än från Ryssland eller Kina. Budskapet mottogs av förklarliga skäl med bestörtning av de utpekade och rationaliserades som ett påtryckningsmedel, eller som en del av det amerikanska kulturkriget, riktat i första hand till en amerikansk publik.
Utrikesminister Marco Rubios tal detta år var desto mer diplomatiskt. Det tog avstamp i USA:s och Europas allians och gemensamma rötter, med budskapet att USA vill Europa väl. Lättnaden var påtaglig när det europeiska ledarskapet tycktes ha undsluppit ännu en förnedrande offentlig uppläxning. Utrikesminister Maria Stenergard (M) sade att hon uppfattade talet som en utsträckt hand till Europa.










