Veckan har fortsatt att domineras av de mediala och partipolitiska turerna kring Kalla faktas program om SD:s så kallade trollfabrik. Att det höjde temperaturen i EU-valrörelsen är uppenbart, men den nuvarande politiska diskursen är oroväckande.
Två händelser på senare tid – incidenten vid det politiska mötet i Gubbängen samt Kalla faktas program – har avslöjat en trend i svensk politik som förvisso inte är ny, men som förstärks allt mer. Det handlar om att stora delar av det politiska och mediala etablissemanget liksom på en given signal blåser upp händelser bortom alla proportioner, och därmed öppnar dörren för ett allt mer radikaliserat politiskt klimat.
Många skulle nog säga att Sverigedemokraterna tog med sig en ny, hårdare, kanske mer demagogisk ton in i svensk politik. Den i grunden ganska familjära stämningen rubbades. Även deras politiska kommunikation på senare år är ny. Slug och spetsig enligt somliga, grov och manipulativ enligt andra. Själva skulle de nog hävda att de tog i obekväma frågor för att ingen annan gjorde det, och att detta i sig var vad som ledde till den dåliga stämningen. Att de motarbetats intensivt av det politiska och mediala etablissemanget på ett sätt som emellanåt liknat både mobbning och förföljelse är obestridligt.
