Ludwig Wittgenstein är en av 1900-talets stora filosofer. I hans dagböcker möter vi en mjukare och mer fritt resonerande person än den vi hör i hans filosofi. Anteckningarna väcker tankar om vilka kunskaper en introspektion kan ge och om det är möjligt att älska sig själv.
Även om en dagbok paketeras mellan två pärmar och har ett bokförlags signatur på omslaget är det lätt att få en känsla av gränslöshet när man tar sig an en sådan läsning. Om man har intresse för en person lockas man gärna till att läsa även dennes privata och innersta tankar, men man kan diskutera om det alltid gör en så mycket klokare. Förstår man exempelvis Franz Kafka bäst genom att läsa hans mångsidiga dagböcker eller genom att läsa hans korta noveller? Det tycks mig som att det sistnämnda alternativet är det riktiga. Det är sällan mödan värt att läsa någons dagboksanteckningar, även om det är en intressant, kreativ och högtstående person som har skrivit dem.
Likväl finns det namn som lockar så mycket att allt de skrivit, vad det än må ha varit, måste läsas. För mig är Ludwig Wittgenstein en sådan person. Han var som bekant en österrikisk filosof, som föddes 1889 och dog 1951. Nu har Bokförlaget H:ström givit ut Wittgensteins dagboksanteckningar från 1930-talet, från hans tid i Cambridge och i Skjolden.
