Det kan vara svårt att dra sig till minnes nu, men det var bara ett drygt årtionde sedan som svensk politik hade en helt annan gravitation. Moderaterna, under Fredrik Reinfeldt, hade styrt i två mandatperioder, tillsammans med de tre andra partierna som kallas borgerliga, i Alliansen – efterkrigstidens mest lyckade samarbete i opposition mot socialdemokratin.
I dag kan man fråga sig om begreppet ”borgerlig” betyder något meningsfullt i svensk politik, och i så fall vad. Det betyder säkerligen någonting identitetsmässigt för många som ser sig själva som borgerliga. Men i partipolitiken är det knappast en faktor längre. SD klev nämligen in och avslöjade den distinktionen som betydligt mindre viktig än andra stridslinjer. Och dessa linjer finns inte riktigt något namn på, mest bara epitet på motståndaren.
Tittar man på de tre forna allianskamraterna till Moderaterna (som får anses vara borgerlighetens primära politiska hemvist) så är det ingen munter bild.
