Disneytips för julen
Musse Pigg, en av favoritfigurerna under julens tecknade filmer, deltog med andra Disneyfigurer och ambassadören för Tokyo Disneyland, Makiko Okamoto, i nyårsfirandet på Tokyo Disney Resort den 1 januari 2009. (Foto: Yoshikazu Tsuno/AFP)


Så var det snart jul igen. Och ibland kan det vara svårt att veta vad man ska köpa i julklapp till sina nära och kära. Så därför hade jag tänkt att jag skulle underlätta lite i julstressen genom att tipsa om lite filmer. I år hade jag tänkt att jag skulle tipsa om Disney-filmer. För alla gillar ju Disney-filmer.

Innan jag börjar tipsa bör jag kanske nämna att Disney inte har alla sina filmer tillgängliga samtidigt. Anledningen till detta är troligtvis att de vill kunna höja priserna på de filmer som är ute, eftersom de ju är ”i begränsad utgåva”. Ett fult trick kan man tycka, men man blir ju knappast mer kapitalistiskt än Disney. Men den driftige kan hitta det mesta, exempelvis genom e-bay.

Disney må vara giriga, men det har inte hindrat dem från att göra de bästa tecknade filmerna i 70 år. Den första långfilmen var ”Snövit och de sju dvärgarna”(”Snow White and the Seven Dwarfs”, David Hand, USA, 1937). Disney började här sin tradition med att berätta gamla sagor. Precis som en saga ska göra, innehåller denna film en vacker och snäll prinsessa, en tjusig prins och, så klart, en hemsk häxa. Kan man se elakare ut än häxan? Nej, där står till och med Darth Vader i skuggan. De lustiga dvärgarna är ett trevligt plus. Min favorit var alltid Butter.

Disneys andra film, ”Pinocchio” (Hamilton Luske & Ben Sharpsteen, USA, 1940), är även den en av mina favoriter. Idag kan den tyckas vara lite väl övertydlig i sina moralkakor, men jag tycker ändå att det är en spännande film. Det absolut bästa med filmen är att Pinocchio har en så tydlig karaktärsutveckling att till och med de minsta kan förstå kontentan av historien. Min favoritkaraktär var alltid småfifflaren Ärlige John (som ju var allt annat än ärlig).

Nästa favorit är den sextiofyra minuter korta ”Dumbo”  (Ben Sharpsteen, USA, 1941). Filmen handlar om mod och innehåller bland annat det mycket underhållande musiknumret ”When I See an Elephant Fly”, framförd av ett gäng kråkor. Min absoluta favoritdel är när Dumbo och hans vän, musen Timothy, blir en aning berusade och har hallucinationer. Detta är, så klart, något som inte skulle kunna gå för sig idag. Sekvensen är hur som helst en riktigt magnifik uppvisning i surrealistisk konst.

”Djungelboken” (The Jungle Book”, Wolfgang Reitherman, USA, 1967) är nog en av de filmer som folk i Sverige mest förknippar med Disney, tack vare det årliga inslaget i ”Kalle Ankas Julafton”. I denna oslagbara klassiker får vi följa med Mowgli som måste återvända till den mytomspunna ”människobyn”. Han är dock ganska ovillig att återvända då han trivs så bara i djungeln med sin bästa kompis, djungelbjörnen Baloo. Hans existens i djungeln hotas dock av att tigern Shere Khan är ute efter honom. Mina favoritkaraktärer var dock alltid de uttråkade gamarna, som aldrig hittar något att göra.

En film som jag vill nämna fastän den egentligen inte är en av mina favoritfilmer är ”Aristocats” (Wolfgang Reitherman, USA, 1970). För det första innehåller den det mycket underhållande musiknumret ”Alla snubbar vill ju vara katt”, framförd av ett gäng jazzkatter. För det andra innehåller den två av mina favoritkaraktärer från Disneys tecknade filmer. Jag pratar om de två bondhundarna Napoleon och Lafayette. Dessa två hundar tar sin uppgift på största allvar. Deras uppgift: att skrämma slag på varenda människa som kör, går eller cyklar förbi.

”Robin Hood” (Wolfgang Reitherman, USA, 1973) är egentligen inte vidare snyggt tecknad, men den är ändå en av mina favoriter. För den är både spännande och rolig. Jag tycker fortfarande sekvensen när Robin Hood och Lille John tar sig in i slottet mitt i natten är en riktig nagelbitare. Återigen är det två gamar som står för mycket av humorn. Min favoritkaraktär är dock Sir Väs, en riktigt sniken liten rackare.

Egentligen tycker jag att Disney är bäst när de håller sina filmer tidlösa; antingen ska de utspela sig i sagornas värld, eller för länge sedan. För filmer åldras väldigt dåligt när de ska försöka vara ”moderna”; efter tjugo år är de ju inte moderna längre. ”Oliver & gänget” (”Oliver & Company”, George Scribner, USA, 1988) är dock ett undantag. Filmen baseras på Charles Dickens klassiska Oliver Twist. Precis som sig bör i en Disneyfilm, är filmen fylld av lustiga karaktärer, elaka skurkar och riktigt bra musiknummer. Och vi bjuds sannerligen på högkvalitativ musik då ingen mindre än Billy Joel gör rösten till den coola hunden Dodger.

Innan jag går vidare till min absoluta favorit, måste jag nämna ”Lejonkungen” (The Lion King”, Roger Allers& Rob Minkoff, USA, 1994). ”Lejonkungen” är förmodligen en av Disneys snyggaste filmer; scenen med de rusande gnuerna är ett exempel på en minnesvärd scen. Det är ganska ambitiöst av Disney att försöka göra en tecknad version av ”Hamlet”, men jag tycker faktiskt att de lyckas ganska bra. Alla karaktärer är knivskarpa, från hjälten Simba till de elaka hyenorna till skojarna Timon och Phumba. Filmen belönades med Oscar både för bästa originalmusik och bästa låt (”Can You Feel the Love Tonight”), vilket den definitivt förtjänade. Frågan är bara vem som gör Scars röst bäst? Originalversionens Jeremy Irons eller den svenska versionens Rickard Wolf? Det är bara att avgöra själv, då man ju kan välja språk på DVD-filmer.

Min absoluta favorit av Disneys långfilmer är ”Skönheten och odjuret” (”Beauty and the Beast”, Gary Trousdale & Kirk Wise, USA, 1991). Den klassiska berättelsen är underbart återberättad och minst lika snyggt tecknad som ”Lejonkungen”. Det som gör den här filmen så bra är att den är lika välregisserad som om regissörerna använt riktiga skådespelare och riktiga kulisser. Filmens grund är relationen mellan Odjuret och Belle, som utvecklas under filmens gång. Som vanligt innehåller filmen underhållande musiknummer och en elak skurk, som för ovanlighetens skull är en attraktiv (i alla fall till det yttre) man. Den snyggaste scenen i filmen är transformeringen i slutet, som ackompanjeras av musik som än idag ger mig rysningar.