Karl August Nicander (1799–1839) påminner oss om att det på varje ihågkommen författare finns tusentals bortglömda. Hur omnämnda, beryktade och rent av geniförklarade de än må ha varit under sina liv slutar de inte sällan som ingenting mer än en grå gravsten med bokstäver som regn och vind nött ned och som efter några decennier är omöjliga att tyda. Levde författaren dessutom innan nätet fanns, finns deras namn möjligen i några dokument nere i ett arkiv eller på något bibliotek där handstil och språk kräver fleråriga studier för att alls bli begripliga för den nutida läsaren. Karl August Nicander tillhör de bortglömda som det faktiskt går att hitta en del material om, vilket i praktiken inte gör honom mindre bortglömd; det olästa förblir oläst och obefintligt i tid och rum. Å andra sidan: Tack och lov för glömskan! Att minnas allt vore en mardröm, då en glömska är förutsättningen för att det som vi uppfattar som meningsfullt över huvud taget ska få plats i vårt medvetande och i vår kultur överlag.
Det har sagts att Nicander var en ”främling i Norden, som egde intet, blott sin sång på jorden”, och detta kan läsas bokstavligt. Han spåddes en lysande framtid av storheter som Tegnér och Atterbom, men när Nicander dog vid 39 års ålder var han både fattig och skuldsatt. Av eftervärlden har han häcklats, inte minst för att han inte hade ”några egna idéer”, som det heter. Samtidigt förblev han för en tid en av våra mest lästa och beundrade poeter; hans samlade verk utgavs i flera upplagor efter hans död. Sådant stör en del. I en fattiggrav, intill en annan fattig poet, Stagnelius, begravdes han, och den alltid märkvärdige Gunnar Ekelöf har kommenterat detta i sin dikt ”På Maria kyrkogård”:
