Det var väntat att presentationen av en svensk kulturkanon skulle utlösa en debatt kring svenskhet. Sverigedemokraten Jessica Stegrud var den som gav utlopp för den allmänna känsla av obehag som tycktes jäsa i kommentariatet, genom en troligen medvetet mångtydig tweet, och så var rundgången igång. Riksmedier gick upp i stabsläge över några ord som troligen kommer att få noll konsekvenser i den verkliga världen.
Debattören och entreprenören Chang Frick kom med ett av få relevanta inlägg när han på X påpekade att SD har sig själva att skylla för bråk och förvirring eftersom man anammat konceptet ”öppen svenskhet”. Exakt varför man gjort det vet kanske bara ett fåtal i partiets hårda kärna, men misstänksamheten från det politiska och mediala etablissemanget mot allt som SD gör och säger kring liknande frågor är av hävd stor. Många utgår ifrån att allting är ett slags fasad, och att vad partiet egentligen vill är något helt annat.
