Reformerna inom polis, kriminalvård, migration och socialtjänst har duggat tätt under mandatperioden. Oavsett vad man tycker om Tidöregeringens politik och prioriteringar måste en ärlig bedömare erkänna att det finns en tydlig linje. Men om den är framgångsrik eller ej vet vi inte redan i september.
Remiss- och andra samhällsinstanser har skrikit i högan sky. Straffmyndighetsåldern 13 år för de grövsta brotten, där justitieministern valde att köra över Lagrådet, har kanske varit det mest uppmärksammade förslaget. Men i förra veckan kom även nya tuffa förslag med ”mellantvång” inom socialtjänsten, riktat mot ungdomar på väg in i kriminalitet. Facket och experter var genast ute och kritiserade hårt.
Det finns dock en anledning till att vi har politiker: de ska se helheten. Yrkesverksamma och experter inom sina respektive sfärer – polis, kriminalvård, socialtjänst och så vidare – ser sin egen bit. En enhetschef har sitt perspektiv. En enskild handläggare likaså. Dessa synsätt behöver inte vara fel – om man bara ser till den personens horisont. Men det betyder inte att man som politiker automatiskt måste backa vid kritik och ”lyssna på experterna” eller på yrkesutövarna. Politikens roll måste ibland vara att pröva det oprövade; röra om i grytan. Annars kan vi ha ett rent teknokratvälde, och det finns troligen anledningar till att sådana är sällsynta.
