Vi rör oss ständigt bland människor, men hur ofta lägger vi märke till dem? Hur ofta kommer de till liv, och kommer oss nära? Rapport från en vardag vi knappt tänker på.

För några dagar sedan stod jag i vanlig ordning i kön till kassan i mataffären. Snabbköpskassörskor är som bekant en utdöende yrkesgrupp, och teknikfientlig som jag är bojkottar jag alla försök att få mig att skämmas och använda automaterna. En gammal man med en skör uppsyn som säger mig att han kommit fel står framför mig i kön. Nu blir det hans tur. Han fumlar, tappar sin limpa, och stressad lägger han över de få matvaror han har i sin korg på bandet. Jag överdriver inte om jag säger att han ser ut att skämmas, men inte enbart över sig själv, utan över att över huvud taget finnas till. Dags för kortet, som han först håller fel över avläsaren, och sedan inte minns koden på. Han vänder sig till mig och ber om ursäkt, eller försöker, för orden fattas honom, och lyckligtvis är det kassörskan med det milda leendet som sitter i kassan. Hennes blick gör allt mänskligt förståeligt – och vackert.

Ett ord som brukar sägas spegla den svenska mentaliteten är lagom. En lingvist förklarade nyligen att så minsann inte är fallet, men kanske borde lingvister överlag studera mer av verkligheten för att bättre förstå vårt språk. Som det heter: ”Den tondöve är fri i kraft av sitt tillkortakommande. Hur han än sjunger låter det bra i hans öron.” Lagom är i högsta grad en svensk historia. I en undersökning nyligen framkom att svenskarnas favoritord är – lagom. På andra plats kom allemansrätt, och på tredje fika. Lagom handlar om måttfullhet. Inte för mycket, inte för lite. På andra språk skulle man nog välja ord som motsvarar perfekt, men det missar några dimensioner. Lagom har en moralisk dimension, som i betydelsen ”precis tillräckligt”. Ett eko av Luther och Jantelag, där man inte ska förhäva sig, utan ta hänsyn till sin omgivning, och detta historiskt sett på ett rätt ängsligt sätt.