Sommarens sol har återigen kastat sitt avslöjande ljus över Sveriges stränder, och med den kommer en iakttagelse som är lika oundviklig som mygg på en kvällspromenad: de blottade skinkorna. På badstränder och i parker ser vi dem – solbrända, välsvarvade, och alltid tillhörande kvinnor i en viss ålder. Bikiniunderdelar som knappt kan kallas tygstycken har blivit normen, medan män, inklusive undertecknad, förblir trogna badbyxor som täcker både hud och värdighet. Men varför denna skillnad? Och vad säger den om oss som samhälle? Låt oss, med en glimt i ögat men med allvarlig underton, dyka ner i denna filosofiska solbetraktelse.
Låt oss börja med det uppenbara: skinkorna är bruna, välsvarvade och tillhör oftast yngre kvinnor. När tyngdkraften börjar utöva sin obönhörliga makt, eller när åldern knackar på, täcks dessa plötsligt av tyg. Är det en slump? Knappast. Det är som om samhället har en outtalad regel: visa vad du har, men bara så länge det lever upp till en viss estetisk standard. Män, å andra sidan, verkar inte ha fått samma inbjudan till att blotta sina bakdelar. Jag funderar på att göra ett experiment – att kliva ut i badbyxor som lämnar mina vältränade, men ack så bleka, skinkor i dager. Men jag misstänker att reaktionerna skulle vara mindre solvarm applåd och mer av karaktären ”kalla på ordningsmakten!” Varför denna diskrepans? Är det bara en fråga om estetik, eller döljer sig något djupare bakom denna textila ojämlikhet?
Låt oss ta ett steg tillbaka och betrakta fenomenet ur ett filosofiskt perspektiv. Den franske filosofen Michel Foucault talade om hur kroppar disciplineras av samhällets normer, och kanske är dessa bikiniunderdelar ett uttryck för just detta. Kvinnor, särskilt unga, uppmuntras – eller pressas – att visa upp sina kroppar som en del av en kulturell uppvisning. Det är inte bara en fråga om att sola skinkorna; det är en uppvisning av ungdom, skönhet och sexuell attraktion, paketerad i en osynlig men strikt regelbok. Män, å andra sidan, förväntas inte delta i denna uppvisning. Våra skinkor, oavsett hur vältränade, förblir gömda, som om de vore en hemlighet vi inte ens själva vill avslöja. Är detta jämställdhet, eller är det en subtil form av könsbaserad dubbelmoral?
