En bit utanför Irlands västkust ståtar tre bistra öar som påverkat generationer av författare. Yeats, Beckett och Heaney, men också svenskar som Axel Liffner och Stig ”Slas” Claesson, har alla överväldigats av öarnas skönhet. Rolf Karlman berättar om en plats där man ständigt påminns om att man är vid liv.
Irländarna älskar som bekant historier. Ofta är deras berättelser drastiska, fulla av starka motsättningar, där komik och tragik blandas. Den irländska litteraturen har emellertid sin största styrka i dramatiken, och under det förra seklet hade Irland fler världsberömda dramatiker än något annat land av samma storlek. Det började med William Butler Yeats, Nobelpristagare i litteratur 1923, sedan följde John Millington Synge, Samuel Beckett, Brendan Behan och Seamus Heaney – den sistnämnde var för övrigt god vän med vår egen Tomas Tranströmer.
Flera av dessa författare inspirerades av den mest ursprungliga delen av Irland, den nordvästligaste regionen, där man talar en västirisk dialekt och där gamla traditioner lever kvar. Framför allt kom de karga Aranöarna att fungera som en dramatisk bakgrund till både pjäser, böcker och filmer. Öarna bär namnen Inishmore, Inishmaan och Inisheer, och störst av dem är Inishmore, 13 kilometer lång och 3 kilometer bred.
