Svensk politik har fått sin motsvarighet till trafikens röda gubbe – ”den röda linjen”, som även den tydligen tvingar en att stå still. Men hur är det med alla de andra linjerna – de gröna, de blå och de tunna?

Numera präglas svensk politik av ”röda linjer”. Centerpartiet kan inte stödja en regering om Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna ingår, och Vänsterpartiet i sin tur kan inte stödja en regering om inte det egna partiet får ministerposter. Ett annat svenskt uttryck som skulle kunna fungera i sammanhanget är ”där går gränsen”. Fast ”gränser” är väl kanske inte i våra dagar ett uttryck politiker gärna använder. Några årtionden av deklarationer från alla möjliga håll här i världen har lett till att många tycker att gränser är något antikverat, för att inte säga skadligt. Man blir lätt stämplad som alltför gammaldags i sitt tänkande om man säger att det är bra om ett land inte har öppna gränser, för att inte tala om vad som händer om man hävdar att det nog är nödvändigt för föräldrar att sätta gränser för de egna barnen eller tonåringarna. Alltså behöver politikerna ett nytt ord, och ”röd linje” låter bra. Det ger en känsla av handlingskraft. Man ser framför sig hur Elisabeth Thand Ringqvist eller Nooshi Dadgostar tar fram en röd krita, går ner på knä i riksdagens plenisal, drar ett rött streck på golvet, reser sig upp och med blixtrande ögon deklamerar: ”Här går den röda linjen.”

Att ge rätt intryck tycks vara det viktiga för dagens politiker, så därför får vi antagligen leva med att fler kommer att förklara att de har ”röda linjer”, och snart kommer svensk politik att bestå av ett rutnät av röda linjer – vilket inte bådar gott för utvecklingen i landet. Jag blir alltid orolig när politiker och makthavare börjar tala om ”linjer” – och dessutom ger den där linjen en färg. I Beirut i slutet av 1980-talet fick besökare lära sig att de skulle undvika den gröna linjen som delade staden i en östlig och en västlig del. I öster bodde mest kristna, i väster muslimer, och de som bodde längs frontlinjen lämnade sina hem redan mot slutet av 1970-talet. Striderna fortsatte år efter år, och träd, ogräs och blommor bredde ut sig längs frontlinjen, som därför blev ”den gröna linjen”.