Rallybilen går i maxfart på den smala grusvägen. Jag känner hur bakvagnen plötsligt tappar greppet över ett krön. Motorn går på varvstopp – jag har inte en enda hästkraft kvar för att kunna rädda situationen. Bakvagnen fortsätter kana åt sidan, och bilen ställer sig på tvären i 230 km/h.

Hur räddar jag detta? Det handlar om tiondels sekunder, men tankarna går i slowmotion. Jag ser grusvägen framför mig, omringad av en trädallé. Åker vi av vägen träffar vi sannolikt ett träd i över 200 km/h, vilket kan vara det sista vi gör. Jag hör i hjälmens intercom hur Miriam, min co-driver, hämtar andan. Det hugger till i bröstkorgen när jag inser att det kan handla om liv eller död – och att allt ansvar nu ligger hos mig. Jag kommer fram till att jag har två val: antingen att vänta in retursladden, som förmodligen kommer skjuta bilen som en projektil rakt in i ett träd – eller att dra hårt i handbromsen för att kasta runt bilen och förhoppningsvis få den att snurra på vägen. Jag valde det sistnämnda och hoppades att naturlagarna skulle vara på vår sida.

Att välja att rycka i handbromsen i 230 km/h på en smal grusväg önskar jag ingen annan. Jag minns hur jag tar ett bestämt tag om handbromsen och drar till hårt. Bilen gör en blixtsnabb piruett, och fortsätter snurra – varv efter varv. Jag hör hur trädgrenarna piskar hårt längs sidorna av karossen, medan jag håller hårt i ratten och stampar på bromsen. Jag spänner kroppen och förbereder mig på ett smärtsamt tvärstopp mot en trädstam – men tack och lov slutade det inte så. Bilen stannar till slut mjukt med höger hjulpar nere i dikeskanten. Grus och damm lägger sig som en tät dimma runt oss och det blir helt tyst. Vi pustar ut och tittar på varandra, båda lika medvetna om vilken änglavakt vi precis haft.