Under sexdagarskriget 1967 mellan Israel och delar av arabvärlden skulle några israeliska befäl besiktiga trupperna vid fronten. De möttes av soldater som befann sig i något som närmast kan beskrivas som ett chocktillstånd, flyende från fronten mot de israeliska befälen. Tiden var knapp och läget var kritiskt. Frågan var hur befälen bäst skulle hantera denna uppenbara oro hos de egna soldaterna på kortast möjliga tid.

Befälen valde att möta dem och beordra dem att gå i eldställning, i motsatt riktning mot flykten. Detta gällde alla soldater de träffade på, med eller utan stridsvagnar. Kommandot var enkelt: ”Vid stenen mot tallen, anläggning eld!” Befälen lyckades vända anstormningen av de egna soldaterna genom att ge dem order som de tränats att lyda under fredstid. Oron dämpades när de fokuserade på vad de skulle göra. Den instinkt som befälen tränat dem att lyda bygger på klassisk utbildning i truppföring: du lär soldater att marschera och ger dem order om huruvida de ska gå rakt fram, svänga till höger eller vänster alternativt göra halt. Kunskapen om just detta sätt att träna soldater inför en eventuell kommande strid där man vet att oro infinner sig på ett eller annat sätt har utvecklats under tusentals år inom den militära traditionen. Det är med andra ord ingen slump att soldater lär sig att marschera. Det handlar om att nöta in kommandon som sedan kan användas i situationer som bokstavligt talat handlar om liv och död.

Vad kan vi som civila lära oss av det militära när det gäller att hantera situationer där vi känner oss oroliga och ibland på gränsen till panikslagna? I grunden handlar det om att under lugnare omständigheter träna på aktiviteter som vi vet kan hjälpa oss med en förflyttning från oro till framgång. Fokus ska med andra ord ligga på att genomföra rätt aktiviteter för att på så sätt arbeta sig igenom en situation som genererar oro.