En ny premiärminister i Storbritannien väcker hopp om förändring. Men landets problem handlar mindre om personer än om en politisk återvändsgränd som är svår att ta sig ur i efterhand.
Keir Starmers besked om sin avgång innebär att Storbritannien står inför att byta ut sin sjätte premiärminister på tio år. Med facit i hand kan vi konstatera att många förutsåg detta utfall, med tanke på de svåra strukturella problem som Starmer tog på sig ansvaret att lösa.
Men det fanns även de som hade höga förväntningar på en ny politisk riktning, i form av en arbetarrörelse ledd av Starmer med avsikten att skapa ordning och reda efter en tid av kaotiskt och oansvarigt konservativt styre. Vi ser redan hur ett liknande hopp byggs upp kring Starmers sannolika efterträdare: den karismatiske och principfaste Andy Burnham, som förväntas föra partiet tillbaka till dess rötter. Denna karisma utmärker honom särskilt vid en jämförelse med Starmer – men karisma löser inte automatiskt djupt rotade ekonomiska och strukturella problem.










