När sanningen avslöjades om Joe Bidens mentala tillstånd föll även mediernas berättelse om hans hälsa samman. Nya ljudinspelningar visar att problemen började långt tidigare än vad som framkom i medierna och väcker frågan om hur länge journalister valde att blunda, skriver USA-experten Anders W. Edwardsson.
När Joe Biden sommaren 2024 tvingades avbryta sin kampanj efter en förödande debatt mot Donald Trump var det inte bara hans kandidatur som kollapsade. Miljontals tv-tittare såg med egna ögon en äldre man som ideligen tappade tråden, inte kunde avsluta meningar på ett koherent sätt och stirrade tomt framför sig, vilket gjorde det hela till ett äkta ”men kejsaren är ju naken”-ögonblick. Fast några veckor senare, när Biden lämnat över Demokraternas presidentkandidatur till vicepresident Kamala Harris, var det medierna som stod där med rumpan bar mer än presidenten. För även om det var allvarligt nog att en president, hans familj och hans Vita huset-medarbetare försökt dölja kognitiva problem så framstod ändå det faktum att medierna hade tigit som den största skandalen.
Att Biden varit dement hade nämligen varit tydligt i åratal – för alla som hade velat se det. Fast legacy media hade alltså i åratal bidragit till att tona ned saken, avfärdat frågor om presidentens förmåga att utöva sitt ämbete som oseriösa och aktivt deltagit i försöken att dölja sanningen. Att medierna direkt farit med osanning om världens mäktigaste mans hälsa hade inte inträffat sedan början av 1980-talet – och detta skedde då i Sovjetunionen under Leonid Brezjnev, Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko. Att statligt kontrollerade medier i en järnhård diktatur tvingades ljuga om ledarens hälsa är dock en sak. Att journalister, redaktörer och andra från en rad privatägda medier i världens ledande demokrati frivilligt valde att göra likadant är givetvis något helt annat.
