Det är säkerligen inte enbart Epoch Times kulturchef som undviker mycket av det som ges i media. Det ständiga fokuset på det negativa, på det fula och vanställda, utan att det ljusa erkänns. Det som bär.

Någonting som både förvånat mig och gjort mig illa till mods genom åren är den mobbningsmentalitet som genomsyrar stora delar av den svenska mediala offentligheten. Kanske förekommer denna mentalitet även i andra länder, men den svenska versionen vill jag påstå är på en och samma gång mer utbredd, envis och självklar. Den präglar hela samtalsklimatet, och det är lätt att vara blind för den eftersom den blivit till normalitet. Den tycks inte bara livnära sig av sin egen psykologi utan har antagit en social och kollektiv form, med ett ofta torrt och överlägset tilltal där man talar förbi medmänniskan utan att göra sig omaket att ens försöka förklara vad överlägsenheten skulle kunna grunda sig i.

Johan Croneman är filmkritiker och krönikör i DN sedan decennier och kan tjäna som exempel. Croneman är ett tyskt eller nederländskt namn med rötter i en ridderlig medeltid och motsvaras av svenskans ”krona” – som i kronan en kunglighet bär – och efterledet syftar förmodligen på det manliga och dess egenskaper. Som känd skribent erhöll Croneman för något decennium sedan pris för sin kulturjournalistik, och motiveringen löd: ”Johan Croneman har ett mycket stabilt humör. Han är alltid arg. Det gör honom ovanlig och viktig i ett kulturklimat som annars i hög grad präglas av längtan efter att tycka om och bli omtyckt.” Att vara arg är självklart inte alltid fel, vrede är rent av en bra sak, i synnerhet den rättfärdigade vreden, som vi kallar helig. Croneman beskrivs som drastisk, butter och ”alltid motvalls”, och själv säger han om sig själv: ”Jag har många gånger kallats Sveriges argaste kritiker. Den elakaste. Den bittraste. Den drygaste. Jag tycker själv att jag ofta är lite för snäll, låter folk komma undan för lätt. Jag ångrar just ingenting av det jag skrivit, förutom texter som är uselt formulerade.”