Liberalerna har valt en väg från regeringsambitioner till marginalisering. Det är ett skolboksexempel på hur strategisk förvirring omsätts i konkret politik. Vi ser det genom att partiet ofta byter linje i olika frågor eller försöker hålla flera oförenliga linjer samtidigt. Ett tecken på att de vill både sitta i regering och samtidigt vara oppositionella. Resultatet blir otydlighet.
När ett parti gräver sig allt djupare ner i krisen är det sällan en enskild händelse som styr mot undergång. Det är en självförstärkande process, där flera mekanismer börjar samverka. Partiledningen tappar kontakten med väljarna och börjar föra en politik som mer talar till dem själva. För Liberalerna blev Tidösamarbetet en sådan process. Det började relativt bra under valrörelsen 2022. Johan Pehrsson var ny, grillade korv, levererade humor och skratt, och partiet fick stort intresse från medierna. Visst diskuterades partiets samarbete med SD men allt gick överstyr när partiets energipolitiska talesperson satte sig i samma kampanjbuss som Sd och åkte till Forsmark. Då slutade partiet att läsa av omvärlden och började skriva sin egen berättelse.
