Den ekonomiska kompensation till ”barnen som samhället svek” som regeringen föreslog i våras kommer inte att utbetalas. Detta meddelade folkhälsominister Maria Larsson i helgen.
Under flera år har en process pågått där man arbetat med frågan om, och hur, de barn som varit omhändertagna och blivit vanvårdade i fosterhem och på barnhem (i statligt förvar) mellan åren 1920-1980, ska få upprättelse av staten. Ett förslag på en ekonomisk kompensation angavs av regeringens särskilda utredare tillsammans med äldre- och folkhälsominister, Maria Larsson under en presskonferens i våras.
I lördags gav dock Maria Larsson ett helt annat besked om att regeringen kommit fram till att det inte kommer att utgå någon ekonomisk kompensation till de drabbade i vanvårdsutredningen. Hon menar att det inte skulle kunna gå att genomföra det på ett rättssäkert och rättvist sätt. Detta går emot alla liknande utredningar som redan gjorts i våra nordiska grannländer.
Enligt regeringens särskilda utredare Kerstin Wigzell sker en upprättelse alltid i fyra steg. Det första steget är ”sanningsökande och dokumentation”. Det andra steget är ett ”erkännande och ursäkt”, det tredje att ge ”kompensation till dem som utsatts” och det sista är att förhindra ”upprepning i framtiden”.
– Detta kan kallas för en sanningskommission, gottgörelseprocess eller andra benämningar men de innehåller alltid de här olika delarna, sade Kerstin Wigzell under sin presentation av uppdraget i våras. Där föreslogs en kompensation på 250 000 kronor.
Nu vill regeringen hoppa över detta steg och gå direkt på att ”förhindra upprepning” samt att ge en offentlig ursäkt till de vanvårdade.
– Vi har blivit lurade och bedragna, säger Peter Lindberg som är pressombudsman i stödföreningarna: ”Vanvårdad och Bortglömd”, samt ”Stulen Barndom, Stockholm”.
Han menar att Maria Larsson inte satte ned foten och sade ifrån under presskonferensen där man enligt utredningens förslag föreslog 250 000 i kompensation till varje drabbad person.
– Hon kunde sagt då att de inte lovar detta, men det gjorde hon inte. Alla har trott att vi har rätt till ersättning. Det hela är rättssäkert, hur kan de säga att det inte är det? Att de kan förnedra folk så fullständigt! säger Lindberg till Epoch Times.
– Jag har fått massor med samtal idag, många är jättebesvikna och känner sig lurade, vissa gråter. Jag tror inte att många kommer att gå på deras ceremoni där regeringen ska be de drabbade om ursäkt offentligt, säger Lindberg. Jag har heller ingen lust att komma dit som ett offer och de står där på läktarna och ser ner på oss, säger han.
– Det har smugit sig innågot annat i utredningen som inte har där att göra, säger Lindberg. Rättvisa åt alla? Vad har de som är födda efter 1980 med detta att göra, det måste bli en helt annan utredning för dem. Man bör hålla sig till det som gäller i denna utredning, tycker han.
Inger Kärne är också en av de drabbade. Hon förstår inte heller varför man nu drar in en annan grupp människor i den här utredningen.
– Det var inte någon av oss som satte gränsen vid år 1980. Och jag tycker faktiskt att 250 000 kronor egentligen är för lite, beloppet borde ligga runt 500 000, det har Norge kompenserat sina drabbade med och det går aldrig att få tillbaka en stulen barndom. Men vi är drabbade hela livet av vad vi varit med om, inte minst vad gäller förlorad studiegång och arbete. Man kan inte spela ut grupperna mot varandra anser Inger Kärne.
Hon tycker också att den så kallade offentliga ursäkten är fullständigt befängd.
– Vem är den till för? Vi kanske ska komma dit och be om ursäkt för att vi alls existerar. Det är enbart löjligt. Hon var själv utsatt för ständig misshandel, tvångsarbete, experiment och andra övergrepp som barn.
