I en tid av ökande geopolitiska spänningar och skiftande maktbalanser lyfte EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Kaja Kallas, fram ett oväntat påstående under Munich Security Conference den 15 februari 2026. Hon nämnde att över 40 procent av kanadensarna, enligt samtal hon hört under ett besök i Kanada året innan, skulle vara intresserade av att landet ansluter sig till Europeiska unionen. ”Kölistan blir lång”, sade hon, som om unionen vore en gemenskap dit stater från hela världen både kunde och borde söka sig – och som om detta i sig utgjorde ett bevis för dess förträfflighet.

Är detta en realistisk bedömning av EU:s dragningskraft, eller ett uttryck för att unionens ledarskap fjärmat sig från de praktiska förutsättningar som definierar dess handlingsutrymme? Speglar det en föreställningsvärld där unionens ursprungliga funktion – att säkra fred, stabilitet och samarbete i Europa – gradvis ersatts av alltmer abstrakta och grandiosa idéer om den egna attraktionskraften?

EU-medlemskap har genom åren varit ett prioriterat mål för många europeiska länder, särskilt i östra och sydöstra Europa, där löftet om fred, stabilitet och gemensamma värden fungerat som ett starkt dragplåster. Att överföra denna historiska erfarenhet till Kanada – en suverän stat med djupa historiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska band till USA och Samväldet – väcker dock frågor om var gränsen går mellan politisk vision och geopolitisk realism, men också om den självbild som präglar EU-ledningens syn på unionens syfte och begränsningar.