Det finns ett ord som dyker upp allt oftare i ledarskapsdiskussionen, ett ord som för tio år sedan mest hördes i miljösammanhang men som nu blivit centralt i samtalet om organisationer och mänsklig prestation: hållbarhet. Men vad betyder det och vilka krav ställs på ledarna?
Många pratar i dag om hållbara affärsmodeller. Hållbara tillväxtstrategier. Hållbara leveranskedjor. Men det viktigaste hållbarhetsproblemet i svenska organisationer är kanske det vi pratar minst om: hållbara arbetstakter för de människor som driver dem. Och det börjar, som jag upprepat sedan 1980-talet, med ledarskapet. Som ledningen gör, så gör medarbetarna. Alla är vi som barn när det gäller förebilder. Vi gör inte det vi blir tillsagda att göra, vi gör som föräldrarna gör.
Jag har under snart femtio år sett cyklerna komma och gå. Perioder av intensiv tillväxt och optimism följs av kraschlandningar och sjukskrivningsvågor. Det kan vi knappast kalla hållbart. Tider av ekonomisk uppgång skapar ett tempo som kroppen och nervsystemet inte klarar i längden. När kraschen kommer, och den kommer alltid, är de mänskliga skadorna betydande. Går det att undvika? Går det att bli hållbar, trots de oundvikliga motgångarna, lågkonjunkturerna och de åtdragna svångremmarna? Ja, visst är det möjligt! Men då måste pratet om hållbarhet omsättas i en förändrad livsstil och arbetsstil.
