H.G. Wells roman Tidsmaskinen väcker intressanta frågor om de förutsättningar vetenskapen ger för mänsklighetens framtid. Dock säger den mer om sin egen samtid, vilket är fängslande nog. Nu finns den nyöversatt av Christian Ekvall.

Liksom i flera andra av sina berättelser intresserar sig H.G. Wells i Tidsmaskinen inte för människorna som sådana. Vår huvudperson saknar namn, det mesta av boken är skriven med honom som berättare, annars benämns han Tids­resenären. När han omnämns står det bara ett streck, liksom för att visa att han är våra ögon snarare än vår hjälte. Ögonen tillhör en man som har uppfunnit en tidsmaskin, och i inledningen talar han om att vår verklighet utöver höjd, bredd och djup har en fjärde dimension: tiden. Hans tidsmaskin förhåller sig till tiden som luftballongen gör till höjden.

Sedan berättar han om sitt äventyr, där han 800 000 år framåt i tiden möter en radikalt annorlunda mänsklighet, som har utvecklats till två olika arter. Först träffar han bara den ljusa versionen, en kortvuxen varelse som är synnerligen fredlig och harmonisk, men primitiv och enfaldig. Den andra arten lever under marken. När tidsresenären är tvungen att ge sig ut på jakt efter sin försvunna tidsmaskin går det upp för honom att de fredliga varelserna en gång i tiden var en härskarklass, medan de un­derjordiska varelserna var deras tjänare.