Under 1970-talet debatterades huruvida sport och politik hör ihop, med ett flertal bojkotter mot olympiska spel och tennismatcher som talande exempel. Att energi och politik definitivt hör samman bevisades vid den första oljekrisen 1973, och detta underströks med eftertryck vid den andra oljekrisen 1979, då mullorna tog över i Iran. Nu är vi där igen, med kriget i Iran. Att detta i sin tur påverkar ekonomi och näringsliv är så nära en underdrift man kan komma.
För den som var vaken på 1970-talet var det en återkommande skräckupplevelse med militära konflikter i Mellanöstern, vilket vid varje tillfälle skickade oljepriset till nya toppnivåer. Nu ser vi samma fenomen i samband med pågående krig vid Persiska viken, som har lett till att oljepriset nått sina högsta nivåer på mycket länge.
Detta drar med sig allt annat, eftersom energi är förutsättningen för all mänsklig verksamhet. I fallet oljan är det först fossil gas som åker med på bandvagnen. Gaspriset är i stora delar av världen direkt kopplat till oljepriset. Som lök på laxen gjorde sig Europa tidigare beroende av rysk gas, till stor del för att kunna upprätthålla drömmen om att slippa kärnkraften. Med Europas stora beroende av gas kom kriget i Ukraina som en kalldusch. Då vände sig EU till Qatar – en av IS största finansiärer – för att få köpa fossilgas i flytande form, transporterad med tankbåtar. Detta är mycket dyrare än gas i rörledning men sågs som en nödlösning för att minska beroendet av Ryssland.
