Låt oss leka med tanken att
• en myndighet varje år får ett statligt bidrag på runt 2,4 miljarder kronor,
• myndigheten består av 72 avdelningar, vilka alla vill ha så stor andel som möjligt av bidraget, och
• hur bidraget ska fördelas bestäms av representanter för 10 av de 72 avdelningarna.
Att dessa tio personer ska anses jäviga säger sunda förnuftet – och så hade med säkerhet även juridiken sagt om det handlat om något annat än idrott.
Åtminstone hade det blivit ett ramaskri bland allmänheten och stora rubriker i medierna.
Särbehandlingen av idrotten ger Riksidrottsförbundet (RF) en närmast oinskränkt makt. Politikerna vill inte blanda sig i. Frånsett att de öronmärker en del av det statliga idrottsbidraget till sådant som inte har med idrotten att göra har de överlämnat allt ansvar till idrotten.
Det får följdverkningar på andra områden.
Ett av de senaste exemplen är förvaltningsrättens resonemang och dom i Svenska fäktförbundets mångåriga rättstvist med RF.
Fäktförbundet menar att de tio personer i Riksidrottsstyrelsen (RS) som avgör hur bidraget ska fördelas är jäviga eftersom de har ledande roller i sina respektive specialförbund (SF).
Förvaltningsrätten bedömer att detta inte kan bedömas som jäv och skriver i sin dom:
”Förvaltningsrätten anser att ledamöterna i Riksidrottsstyrelsen, även de som är ordförande för specialidrottsförbund, måste antas besitta sådan förmåga till objektiva och självständiga ställningstaganden att de inte automatiskt träffas av jäv enligt generalklausulen i frågor om fördelning av det statsbidrag som målet gäller.”
Vidare står:
”Det som Fäktförbundet har fört fram om att ledamöterna känner lojalitet eller har en faktisk lojalitetsplikt mot ett specialidrottsförbund är inte en sådan särskild omständighet som innebär att deras opartiskhet kan ifrågasättas.”
Förvaltningsrättens resonemang är besynnerligt. Rätten antar att RS-ledamöterna besitter en sådan förmåga till objektiva och självständiga ställningstaganden att de inte kan anses vara jäviga. Vad det antagandet grundas på framgår inte av domen.
Kanske utgår förvaltningsrätten ifrån att folkvalda idrottsledare är mer att lita på än andra och därför ska vara höjda över alla tvivel.
Jag misstänker att det snarare handlar om att idrotten inte riktigt tas på allvar av vare sig rättsväsendet eller politikerna. Trots att RF verkar i myndighets ställe är kraven inte alls lika högt ställda som på andra myndigheter.
Dessa är skyldiga att anmäla anställda som misstänks för brott.
Läget för idrotten liknar mer förhållandena inom kommuner och regioner som undslipper denna skyldighet - ännu så länge. Eftersom anmärkningvärt få misstänkta brott polisanmäls har civilminister Erik Slottner (KD) lagt ett förslag om att även kommuner och regioner ska bli skyldiga att anmäla misstankar om att anställda har begått brott.
“Kommuner och regioner ansvarar för majoriteten av välfärdens skattepengar. De är därför särskilt utsatta för fusk och korruption” sade Slottner nyligen i en intervju med Epoch Times.
