Kungen av New York är hemma igen, i ett land som har fått en släng av Almgren-feber.

– Jag kommer hem som en annan människa, säger Andreas Almgren.

Ett stort medieuppbåd stod tillsammans med många andra nyfikna och väntade på Andreas Almgren efter att hans nattflyg från Newark landat på Arlanda tidigt på onsdagsmorgonen.

Det tog sin tid innan maratonhjälten kom ut i ankomsthallen.

– Jag fick stanna kvar där inne (vid bagagebanden) och ta rätt många selfies innan jag fick komma ut, säger Andreas Almgren.

Då hade han mötts med applåder, fått en gyllene kungakrona på huvudet och kramat om mamma Ingrid och pappa Leif som fanns i folkvimlet.

Almgrens klubb Turebergs FK bjöd på tårta, 31-åringen högg in på en bit och fyrade av ännu ett leende, trots tröttheten efter den långa resan.

– Jag mår jättebra. Och jag försöker väl bara ta in så mycket som möjligt. Det är så få som får uppleva det här. Jag vill bara njuta och försöka spara så många mentala bilder som möjligt, säger Almgren.

”Alla pratar om dig”

Att hans makalösa uppvisning i New York i söndags gick rakt igenom rutan i tv-sofforna har inte gått honom förbi.

– Jag har sett mycket nyheter och vad folk har skrivit. Det går inte att gå in på sociala medier utan att se allting. Och sedan så är det kompisar som hör av sig och säger ”alla pratar om dig på kontoret nu. När man går ut på stan så hör man folk som pratar om Almgren”.

Att Andreas Almgren skulle vinna i New York, i karriärens första maraton, var inte helt och hållet en blixt från klar himmel. Men att han skulle göra det på det här imponerande sättet, där data från loppet visar att det först var sista halvmilen som pulsen gick över 170. Det trodde han nog knappt själv.

– Jag var väldigt osäker på hur det skulle kännas. När jag kom till 30 kilometer så tyckte jag att det kändes lite segt muskulärt. Då tänkte jag ”har jag förberett mig tillräckligt?” Men sen när jag började öka med fem kilometer kvar kände jag helt plötsligt att det här är svinlätt, säger Almgren.

– När jag började få en lucka på Crippa (italienaren Yemaneberhan) så tyckte jag inte att det kändes som att jag ökade. Men när jag kände att han släppte, då tryckte jag i en växel för att verkligen få en lucka. Att sedan kunna få springa i mål och veta att jag kommer vinna och bara kunna njuta sista 400.

”Inte en tanke på att springa”

Av allt Almgren fick uppleva efteråt i New York var höjdpunkten att få sitta ”courtside” när New York Knicks spelade NBA-basket i Madison Square Garden på måndagskvällen.

Det sämsta?

Att behöva gå i trappor. Även Andreas Almgren får ”betongben” efter ett maratonlopp.

– Det går liksom inte att jämföra känslan efter en mara och en halvmara. Efter VM-guldet i Köpenhamn var jag ute och sprang 15 kilometer på morgonen, nu finns inte en tanke på att springa. Att gå nedför trappor är inte kul.

Sömn och vila är därför det som står högst på Almgrens önskelista.

– Att umgås med vänner och familj har jag också längtat efter. Att leva ett typ normalt liv, så normalt det går efter den här prestationen. Men utan att tänka på löpning direkt.