I Sverige och många andra västländer är barnens medverkan i hushållssysslorna oftast minimala. Och det finns nog en sanning i att barn i allmänhet blivit mer självupptagna och ser sig själva som det nav som allt ska anpassas efter och centrera kring. De har blivit ”kejsare och prinsessor”. Vi har gett dem den ställningen på gott och ont.
I augusti varnade Australiens socialminister och skattmästare Scott Morrison att
”Australien har en uppväxande generation som förväntar sig statliga bidrag”. Forskare har kallat det för ”Mig-generationen” och några säger till och med att vi står inför en ”mig, mig, mig-epidemi”. Varför har dagens unga blivit mer narcissistiska? Enligt forskning beror nedgången av unga människors empatiska förmåga delvis på förändringen av föräldraskap som kom till på 80-talet.
Förr hade man barn för att få praktiskt och ekonomiskt stöd för familjen för att få den att blomstra. Men nu ser man på barn som en känslomässig tillgång, vars huvudsyfte är att bli älskade. Dagens föräldrar lägger störst vikt vid att barnen ska växa upp och bli lyckliga och framgångsrika.
Barn mår bra av att ha en uppgift i familjen och det kan börja redan när barnen är ganska små.
Hur blev det så här?
Eftersom levnadsvillkoren har förbättrats tillbringar barn mindre tid med sysslor i hemmet och trädgården. Vi har tekniska hjälpmedel, som tvättmaskin och diskmaskin, vilka gör mycket av det barnen hjälpte till med tidigare.
Numera ser man inte på barnen som bidragande till familjen och vars arbete är avgörande för familjens överlevnad och möjlighet att få det bättre. Föräldrarnas fokus har flyttats från att utveckla ett gemensamt familjeansvar till att bara se till barnens lycka och framgång.
Resultatet har blivit att barnens känsla för sina rättigheter har blåsts upp medan att lära sig ta ansvar fallit i glömska. Att hjälpa till i det gemensamma hushållet värderas inte på samma sätt som förr.
Det här är särskilt märkbart bland unga människor i Kina. Ofta kallas de som är födda under ettbarnspolitiken mellan 1979 och 2015 för ”små kejsare eller prinsessor”.
Många av deras föräldrar hade det svårt under Kinas stora svält och under kulturrevolutionen. Och de lovade sig själva att deras barn aldrig skulle behöva ha det som de hade. De blev överdrivet dedikerade till sina barn, vilket resulterade i att många barn inte behöver axla något familjeansvar alls eller hjälpa till i hushållet.
Det är samma sak i väst. Forskare har funnit att mindre än 30 procent av amerikanska föräldrar ber sina barn hjälpa till i hushållet.
Som akademikern Richard Rende skriver i sin bok ”Raising Can-Do Kids: ”Dagens föräldrar vill att deras barn ska ägna tid åt saker som kan ge dem framgång, men ironiskt nog har vi slutat göra den enda sak som faktiskt varit en beprövad väg till framgång – och det är hushållssysslor”.
Hur ansvar kan förbättra familjebanden
Traditionellt sett var hushållssysslor en familjeangelägenhet. De kunde vara svåra eller tråkiga. Men forskning visar att hjälpa till med rutinsysslor i hemmet hjälper barnet att utveckla en känsla av social rättvisa. Eftersom alla måste göra dem grundlägger de också en princip om rättvisa. Hemsysslor kan också stärka familjebanden och ge barnen pliktkänsla.
När barnen utvecklar en känsla för social rättvisa betyder det att barnen ser relationen med föräldrarna mer som en tvåvägsrelation istället för ensidig.
Familjeband har två samverkande dimensioner: föräldrar älskar sina barn och barn uppskattar det föräldrarna gör för dem. Bara genom att prata om moral och etik, uppfostran och hemsysslor kan föräldrakärlek omsättas i praktiken. Då utvecklas starka familjeband och en ömsesidig kärlek och respekt mellan barn och föräldrar.
Shin Li är lektor i kinesisk kultur och språk vid University of New England i Australien. Artikeln publicerades ursprungligen i The Conversation.
