Antalet livstidsdömda fortsätter att öka i Sverige och de intagna blir allt yngre. Sedan 2023 har snittåldern för dem som börjar avtjäna livstidsstraff sjunkit med åtta år.

– De är inte mogna och har svårt att följa anvisningar från personalen, säger Jacques Mwepu, anstaltschef på Kumla.

Flera lagändringar de senaste åren har inneburit att livstidsdomarna i Sverige har skjutit i höjden. I oktober 2025 var det 262 personer som avtjänade livstidsstraff i Sverige – en ökning med över 65 procent sedan 2021.

Samtidigt sjunker snittåldern för dem som börjar avtjäna livstidsstraff, vilket inte minst kan förklaras med att personer mellan 18 och 20 får dömas till livstid sedan 2022. Enligt preliminära siffror var snittåldern 27 år under 2025 (januari–november), mot 35 under 2023.

67 på Kumla

På Sveriges största anstalt Kumla sitter i dag 67 livstidsdömda. Här märks föryngringen tydligt, även bland dem som döms till tidsbestämda straff, säger anstaltschef Jacques Mwepu.

– Kommer du till Kumla har du dömts till ett långt straff och det är många fler yngre än vad vi tidigare har sett.

De yngre är generellt svårare att hantera.

– De är inte mogna och har svårt att följa anvisningar från personalen. Det innebär en viss grad av svårighet och är mycket mer resurskrävande. Och att veta att man har så lång tid i institution framför sig, då är kanske mottagligheten inte på högsta nivå.

Det är svårt att säga något generellt om hur man lägger upp en plan i fängelset för en 18-åring, allt sker efter individens förutsättningar och måste personanpassas.

– Men det är ju under den tid då man formas, växer och utvecklas som människa. Att göra det på institution är inte det optimala stället, med influenser från andra som gjort karriär genom kriminalitet och anammat det som livsstil.

Alla delar rum

Platsbristen inom Kriminalvården innebär att även livstidsdömda får dela rum och man har inte samma möjligheter att dela upp personer som tidigare, säger Jacques Mwepu.

Han är orolig över hur det ansträngda läget riskerar att påverka rehabiliteringsmöjligheterna, inte minst vad gäller de unga.

– Vi vill påverka dem, men en beteendeförändring kräver täta interaktioner mellan personalen och de intagna. Det blir svårare när det är så många.

Sammantaget är ekvationen ganska svår att få ihop, säger han.

– Om det fortsätter blir det bara svårare att arbeta med mottaglighet, behandling och återfallsförebyggande arbete. Trots det är arbetet med återfallsförebyggande insatser vår främsta prioritering, men vi behöver vässa oss kring individualisering av insatser.