Kompetensbrist sägs hota välfärden, den gröna omställningen och Sveriges konkurrenskraft. Ändå förs debatten som om allt handlade om utbildningsplatser, ungas val och om framtiden. Det skriver organisationskonsulten Katarina Ikonen.
Sverige talar ständigt om kompetensförsörjning. Det är ett ord som återkommer i budgetpropositioner, regionala utvecklingsstrategier, näringslivsrapporter och i otaliga panelsamtal. Samtidigt ignorerar vi systematiskt den kompetens som redan finns – här och nu. Den elefant som står mitt i rummet men som få verkar vilja tala om är ålderismen. Och så länge den får styra kommer alla strategier för kompetensförsörjning att förbli just strategier – utan verklig effekt.
I praktiken har stora delar av arbetsmarknaden infört ett informellt ålderstak. Det uttalas sällan öppet, men märks tydligt i rekryteringsprocesser, kravprofiler och urvalssystem. Den som passerat en viss ålder sorteras bort – inte för bristande kompetens, utan för att arbetsgivare antar att personen är ”för dyr”, ”för trög”, ”för nära pension” eller ”inte tillräckligt utvecklingsbar”.
Detta sker trots att forskningen visar motsatsen. Äldre medarbetare bidrar ofta med stabilitet, helhetsperspektiv, relationskompetens och förmåga att hantera komplexa situationer. De har sett konjunkturer komma och gå, organisationer byggas upp och raseras, och de vet vad som krävs när det blåser. Att i ett sådant läge systematiskt välja bort senior kompetens är inte bara diskriminerande – det är irrationellt.
Så länge vi talar om kompetensförsörjning som något som ska lösas ”på sikt” missar vi potentialen i den arbetskraft som redan finns.
En central del av kompetensförsörjningsdebatten handlar om rörlighet. Människor förväntas flytta dit där jobben finns. Denna förväntan riktas dock nästan uteslutande mot unga.
Men om vi är ärliga: Vilka har egentligen bäst förutsättningar för rörlighet? För många seniorer är barnen vuxna, boendesituationen stabil och livserfarenheten stor nog att våga förändring. Många befinner sig i en fas där arbete inte bara handlar om karriär, utan om mening, sammanhang och att få bidra. För dem kan ett arbete på annan ort vara mer än ett jobb – det kan vara starten på en ny livsfas.
Ändå utformas varken arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik eller regionalpolitik med denna grupp i åtanke.
Vad krävs för att detta ska bli verklighet? För det första krävs ett uppbrott från ålderistiska normer. Arbetsgivare – både offentliga och privata – måste börja granska sina egna föreställningar om ålder. Rekryteringssystem behöver justeras så att de inte automatiskt missgynnar äldre kandidater. Fokus måste flyttas från födelseår till faktisk kompetens.
För det andra krävs ett nytt språk i kompetensdebatten. Så länge vi talar om kompetensförsörjning som något som ska lösas ”på sikt” missar vi potentialen i den arbetskraft som redan finns. Kompetensbristen är inte bara ett framtidsproblem – den är samtidigt ett matchningsproblem.
I grunden handlar detta också om synen på människan. Om rätten att få vara behövd. Om värdigheten i att inte sorteras bort när man fortfarande har mycket att ge.
Sverige står inför enorma utmaningar – demografiska, ekonomiska och geografiska. Att då frivilligt avstå från en stor del av den samlade kompetensen är inget annat än ett systemfel.
Ålderismen är inte ett sidoproblem i kompetensförsörjningen. Den är en av dess största orsaker. Och tills vi vågar erkänna det kommer samtalet att fortsätta – utan att problemen löses.
Katarina Ikonen
Organisationskonsult
