Makarna Palmer från Perrysburg, Ohio hade gått igenom mycket i sina respektive liv. Tyler hade tjänstgjort i USAs armé i Afghanistan, medan Mandi hade flera hälsproblem på grund av Crohns sjukdom.

Båda hade blivit ärrade av sina erfarenheter. Tyler led svårt från posttraumatiskt stresssyndrom, PTSD, och Mandi fick stora delar av sina tarmar bortoperarade.

Men det värsta var när de upptäckte att de inte kunde få barn

– Vi hade försökt i flera år att få mig gravid, men vi förstod ganska snart att det inte skulle hända, det skulle inte heller vara bra för min kropp med min sjukdom, att klara miraklet med graviditet, förklarade Mandi i en artikel hon skrev till LoveWhatMatters.com.

– Vi var förtvivlade och började söka oss andra vägar för att få till en familj och bli föräldrar.

Paret vägrade låta svårigheterna avskräcka dem.

–Alla våra hälsoproblem som vi tvingat slåss mot, har gjort att vi inte är den sortens människor som bara ´kastar in handduken` och låter drömmarna om föräldraskap skingras, sade Mandi.

– Vi  fortsatte att driva frågan om adoption i någon form, och det vad då vi hörde att vår egen kommun ropade på hjälp med fosterhem.

De fick gå igenom tester och de uppfyllde kraven, de blev båda legitimerade fosterföräldrar.

Anstängningarna med att bli fosterfäräldrar belönades snabbt.

– Samma vecka som vi blev godkända, kom vårt första telefonsamtal om att hämta babypojken Hunter. Snacka om en virvelvind av känslor! Vi sprang snabbt till köpcentrat och köpte allt nödvändigt (barnstol, barnfilt, blöjor, barnmat med mera) till vårt babyhem.

Pojken var bara åtta dagar när de hämtade hem honom. Tyler och Mandi blev känslomässigt fästa vid honom.

– Det var helt klart att Hunter var mer än bara vår första baby. Han var vår medicin och orsaken till vårt kämpande för hälsan.

– Han blev verkligen vårt `varför` vi lever.

Med Hunter blev familjen komplett. Med tiden insåg de att de ville fullfölja adoptionen.

Men det som hände i domstolen när adoptionen skulle fastställas, tog dem alla tre till familjens nästa kapitel.

– Efter att domaren hade läst upp domen och presenterat Hunters nya efternamn (Hunter 16-månader), tittade pojken på min man och sade ´pappa` och klappade sina händer, sade Mandi.

– Vi har lärt oss att det finns en guldskatt vid regnbågens ände, och vi är så tacksamma för att vi fortsatte kampen.

– Han är vårt allt och orsaken till att vi orkar fortsätta kämpa mot ohälsan. Min man sade att det inte finns någon bättre medicin, som hjälper mot hans PTSD, än när hans son fick vårt efternamn.