Trots vad som sägs i diplomatiska kretsar om en ny Sidenväg och att återupprätta handel i Centralasien, var faktiskt dessa rutter bland de minst trafikerade i mänsklighetens historia. Den är förmodligen inte ens värd att studera om det bara handlar om godsmängder, trafik, eller antalet resenärer. Sidenvägen har funnit en plats i historien på grund av dess rika kulturella arv i skriftliga källor och artefakter, och eftersom handel och tolerans var så sammanflätade.

Handeln var inte det primära syftet med Sidenvägen under dess storhetstid, och snarare utgjordes den av ett nätverk av vägar än bara en väg. Istället förändrade Sidenvägen historien, till stor del på grund av att de människor som lyckats resa längs en del av eller hela Sidenvägen, inplanterade sina kulturer som frön av främmande arter som transporterats till fjärran land.

I de nya blomstrande bosättningarna som växte fram blandades nykomlingar med lokalbefolkningen och de drog ofta till sig andra medföljande grupper. Områden med stabil ekonomisk aktivitet, som oas-städerna Turpan, Dunhuang, eller Khotan, lockar fortfarande människor att gå över bergen och korsa hav av sand.

Även om den inte blev mycket till kommersiell rutt blev Sidenvägen jordens mest kända kulturella pulsåder för utbyte av religioner, konst, språk och ny teknologi mellan öst och väst.

Historisk brytpunkt

Vi använder termen ”Sidenvägen” generellt för att hänvisa till utbytet mellan Kina och platser längre västerut som Iran, Indien, och i sällsynta fall Europa. Före år 1000 hade dessa utbyten ofta en stark koppling till buddhismen.

Det är därför städerna Khotan och Kashgar i Xinjiang, i nordvästra Kina, är kända för sina söndagsmarknader där turister kan köpa lokalt tillverkade hantverk, naanbröd och grillat fårkött på spett. Medan besökare tittar på böndernas häftiga förhandlingar om priset på en åsna är det lätt att föreställa sig att Xinjiang alltid har varit så här; men det är en illusion. Det övervägande icke-kinesiska folket i nordväst har en liknande reaktion: Visst är dessa direkta ättlingar till de tidigaste bosättarna längs med Sidenvägen.

Faktum är att en stor historisk brytpunkt delar det moderna Xinjiang från Sidenvägens förflutna. Den islamiska erövringen av det buddhistiska riket 1006 medförde en dramatisk omställning i regionen. Så småningom konverterade befolkningen i Xinjiang till islam, som utgör den huvudsakliga religionen idag. De slutade också gradvis att tala khotanesiska, tokhariska och andra språk som talades under det första årtusendet efter Kristus, för att i stället tala uiguriska, det språk man oftast hör i regionen idag.

Bevarade dokument

Material från utgrävningar kastar ljus över vilken slags handel som bedrevs längs med Sidenvägen. Nedteckningar på papper, siden, läder och trä, bevarades endast på torra ställen, på platser som Niya, Loulan, Kucha, Turpan och Khotan i Xinjiang, Samarkand i Uzbekistan, Dunhuang i Gansu-provinsen, och Chang’an, huvudstaden under den tidigare Handynastin (206 f Kr -9 e Kr) och Tang (618-907).

Dessa dokument återfanns inte bara i gravar, utan även i övergivna poststationer, helgedomar och bosättningar under den torra öknen – den perfekta miljön för bevaring av såväl dokument som konst, kläder, gamla religiösa texter, förtorkad mat och mänskliga kvarlevor.

Många dokument som hittades av en slump var skrivna av människor från alla sociala klasser, inte bara de kompetenta, rika och mäktiga. Dessa dokument skrevs inte som berättelser. Författarna förväntade sig inte att senare generationer skulle läsa dem, men de erbjuder ändå en inblick i det förflutna som ofta är uppfriskande personliga, sakliga, anekdotiska och slumpmässiga.

Dokument som senare återanvänts som skor till de döda eller i armarna på figuriner, visar att handeln längs Sidenvägen ofta var lokal och småskalig. Även den ivrigaste anhängare av tron på en hög volymhandel måste medge att det finns lite empirisk grund för det. Forskare har olika tolkningar av dessa bevisrester, men det går inte att förneka att diskussionerna handlar om små fragment, inte hela bevisobjekt.

Hedins expedition

Den moderna upptäckten av Sidenvägen började 1895 då den svenska upptäcktsresanden Sven Hedin inledde sin första expedition till Taklamakanöknen på jakt efter källan till floden Khotan.

Efter 15 dagar upptäckte han att han inte tagit med sig tillräckligt med vatten åt sig själv och de fyra männen som var med honom. Han ville inte vända tillbaka; ville inte erkänna att hans expedition hade misslyckats. När deras förråd tog slut började han desperat leta och hittade så småningom en bäck, men inte förrän två av männen hade dött.

När han gav sig iväg ut i öknen mötte Hedin en karavan av köpmän och lastdjur och han köpte tre hästar, sadlar, majs, mjöl, te, redskap och stövlar. Listan som beskrivs i hans biografi är avslöjande. Även i början av 20-talet, var nästan alla varor som handlades i Taklamakan lokalt tillverkade förnödenheter, inte av utländsk import.

Likaså erbjöd under första årtusendet marknaderna mer lokala varor till försäljning än utlandstillverkade importvaror. Vid en marknad i Turfan i år 743 noterade lokala tjänstemän priser för 350 objekt, inklusive typiska varor från Sidenvägen som ammoniumklorid som används för färgning av tyger och mjukgörande av läder, samt väldofter, socker och mässing. Naturligtvis fanns också lokalt odlade grönsaker, stapelvaror och djur, där vissa kom långväga ifrån.

Omfattande kulturellt utbyte

Trots den begränsade handeln var det kulturella utbytet mellan öst och väst omfattande – först mellan Kina och Sydasien, och senare västra Asien, särskilt Iran. Flyktingar, konstnärer, hantverkare, missionärer, rövare och kurirer reste längs med de här vägarna i Centralasien.

De mest inflytelserika personerna som reste längs med Sidenvägen var flyktingar. Mängder av invandrare förde med sig teknik från sina respektive hemländer, utövade sina färdigheter eller införde det i sina nya hem.

En ständig migration av människor som flydde från krig eller politiska konflikter innebar att vissa teknologier flyttade österut, andra västerut. Till exempel kom tekniker för att tillverka glas till Kina från den islamiska världen, medan tekniken för papperstillverkning färdades västerut.

I Kina uppfanns pappret under 3:e århundradet f Kr. Först flyttade pappret från Kina till Samarkand där det anlände någon gång omkring år 700 och kom sedan till Europa från de islamska portalerna Sicilien och Spanien.

Pappret, det mest lämpliga och prisvärda materialet för att bevara skrift, uppmuntrade till en stor kulturell förändring, inklusive det tryckta ordets revolution i Västeuropa. Naturligtvis utvecklade kineserna metoden att trycka på träblock mycket tidigare än Gutenberg, med början omkring år 700.

Kulturellt utbyte ägde rum när kineserna lärde sig från andra samhällen, särskilt Indien, buddhismens hemland. Buddhistiska missionärer var viktiga översättare och arbetade ut ett system för transkribering av obekanta termer på främmande språk, som sanskrit till kinesiska, som fortfarande finns kvar idag. Kinesiskan tog upp cirka 35 000 nya ord, både tekniska buddhistiska termer och vardagliga ord.

Människor som talade olika språk stötte ofta på varandra längs med Sidenvägen. Några hade under barndomen lärt sig flera språk. Andra var tvungna att lära sig främmande språk som vuxna, vilket var en mer mödosam process än den vi har idag med tanke på hur få studiehjälpmedel som fanns tillgängliga.

Bevarade ordböcker kastar ljus över studenternas identitet och skäl till studierna. I klostren under det första årtusendet lockade sanskrit studenter, men även khotanesiska, kinesiska och tibetanska.

Tolerans

Det viktigaste arvet från Sidenvägen är dock atmosfären av tolerans som främjades av härskarna i de små oas-rikena som uppkom längs norra och södra Taklamakan. Under århundradena välkomnade dessa härskare flyktingar från främmande länder och tillät dem att utöva sin egen tro.

Buddhismen kom till Kina, och så gjorde även manikeism, zoroastrism och kristendomen från öst. Arkeologiska platser och bevarade artefakter ger en inblick i den en gång toleranta världen. Den nya Sidenvägen har verkligen fjärmat sig långt från det historiska nätverkets arv.

Valerie Hansen undervisar i kinesisk historia vid Yale University. Hon har bland annat skrivit boken ”The Silk Road: A New History”.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.