Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima skrev en oerhört märklig text i veckan, i kölvattnet av två händelser under Almedalsveckan. Beroende på hur man läser den kan den endera tolkas som bara illa genomtänkt eller tämligen nedslående.
Sima förfäras i texten över medlemmar av nationalsocialistiska NMR:s hotfulla och våldsamma beteende i Almedalen och polisens, enligt henne, bristfälliga agerande. Dessutom menar hon att högerdebattörer spelat ner de händelserna och i stället rasat över att Visbys domprost Mats Hermansson störde ut ett samtal om integration med klockringning.
Så långt inget underligt – även om man kan ifrågasätta hennes verklighetsbeskrivning, och så klart debattera vad som egentligen var allvarligast.
Nej, det bisarra uppstår när Sima oklart kopplar samman händelserna och hyllar Hermansson för dennes ”antirasistiska reflexer”. Han är ett ”föredöme” för att han störde ut högerdebattören Thomas Gürs improviserade seminarium utanför kyrkan, trots att ingen har kunnat hävda att någon rasism torgfördes där.
Snarare tycks det rimligt att misstänka att det handlade om att den vänsterorienterade och aktivistiske Hermansson helt enkelt inte tyckte om vad som sades. Han har själv erkänt att det hela var ”överilat”, men han har även beskrivit det som hände efteråt på ett minst sagt tveksamt sätt, något som avslöjades eftersom en åskådare filmade det hela. Han har fått omfattande kritik, och av flera anklagats för att ha ljugit rakt upp och ner, något man inte förväntar sig av en kyrkans man.
Så de ”antirasistiska reflexer” som Sima hyllar är alltså något positivt, oberoende av om man har rätt i sak eller inte.
Eller, för att faktiskt dra konsekvenserna av vad hon säger: det är hedervärt att felaktigt anklaga folk för rasism och/eller störa ut åsikter man inte tycker om, så länge man gör det för att man har ”goda” reflexer. Man behöver inte försäkra sig om vad som faktiskt föreligger – den misstänkte rasisten kan lugnt antas vara rasist tills motsatsen bevisats.
Och, ska det visa sig, kanske även efter att motsatsen bevisats.
Sima och hennes kollegor på Aftonbladet Ledare har sedan nämligen, i stället för att pudla, kollektivt grävt hålet de redan står i allt djupare. På twitter skriver Sima ”Hellre reagera för snabbt och starkt än att likgiltigheten och tystnaden sprider sig! Det är den verkliga faran.” Eftersom hon skriver ”snabbt” och ”starkt” och inte ”felaktigt” så är det mycket svårt att tolka på något annat sätt än att Sima ändå beslår Gür med rasism.
Simas kollega Daniel Swedin drog sedan ut till hennes försvar och försökte förklara vad hon egentligen menade, vilket ju inte är något gott betyg till Sima som skribent. Om en såpass enkel ledartext inte kan förstås utan instruktioner kan den inte ha varit särskilt lyckad. Dessutom förbigick Swedin helt kärnpunkten i kritiken – att Hermanssons markering mot Gür var felaktig, och att det därmed är mycket märkligt att framhålla den som föredömlig, oavsett eventuell avsikt.
Många har också, tämligen rimligt, uppfattat den här sammankopplingen av de två faktiskt helt orelaterade händelserna som en subtil brunsmetning av Gür, ett slags underförstådd guilt-by-association.
Men förutom denna eventuella brist på anständighet i upplägget och det intellektuella haveriet så visar Simas ordval också på någonting kanske ännu mer oroande. Känn lite på termen ”antirasistiska reflexer”. Man ska alltså reagera reflexmässigt, inte bedöma och utvärdera situationen.
Hade det varit i något annat sammanhang, där rasism faktiskt förekom, hade det kanske varit möjligt att anlägga en mildare syn på Simas språkbruk, men nu blir de orwellska, totalitära associationerna ofrånkomliga. Dina ”reflexer”, inte din reflektion, tycks vara det viktiga. Din avsikt (måhända din "värdegrund"?) tycks vara viktigare än om det du gjorde var rätt eller fel, och vilka konsekvenser det fick.
Vill man vara generös kan man se det här som ett övertramp i en hård valrörelse – där Aftonbladet Ledare är de krisande Socialdemokraternas huvudsakliga torped – vilket sedan följdes av misslyckade försök att rädda ansiktet.
Vill man vara mindre välvillig kan man se det som ett ögonblick då Sima faktiskt råkade avslöja sitt verkliga tänkande – att människors ”reflexer” efter att ha drillats i vänsterorienterade värderingar, inte deras välgrundade moraliska val, är det viktiga.
