Nyhetsmediers hela livsluft är så klart att något händer, som man sedan kan berätta om. När inte så mycket händer idisslas gärna det lilla som händer ett par gånger för mycket – eller så börjar man helt enkelt skapa action själv.
”Drev” har blivit ett ord för att beskriva vad som händer när alla medier hakar på i jakten på en eller flera personer, vanligen offentliga. Media kallas inte för inte för ”den tredje statsmakten”, och ibland verkar det som om journalister och redaktioner liksom vill se mer konkreta resultat av den här makten – kanske ett utslag av något slags dåligt självförtroende?
Granskningar av makten är så klart nödvändiga, och en del av medias uppgift, men man är också företag som måste fylla produkten med innehåll. Vad händer när det man ägnat tid åt att granska inte riktigt är så stort och upprörande som man kanske önskat? Oftast kör man ut det i alla fall, som till exempel nyheten med riksdagsmannen Tomas Tobés ganska modesta kortslarv för några tusen nyligen – självklart fel handlat i sak av Tobé, men inte Watergate, direkt.
Sedan finns alltid chansen att något nytt råkar uppdagas, att det potentiella drevföremålet krishanterar lite för dåligt, eller är såpass impopulär bland medarbetare, partikollegor eller underordnade att drevet tar fart i alla fall. I fallet Tobé blåste det hela förbi rätt snabbt, eftersom inget av dessa kriterier verkar ha uppfyllts, och hans krishantering var god. Men om han är klok har han ägnat mycket energi sedan dess åt att se över hela sin privatekonomi med lupp.
Det ligger en problematisk dramaturgi bakom det här, som utgår från att en undersökande journalists värde räknas i de skalper hon eller han tagit. Om ingen avgår och inga andra beslut fattas som man tydligt kan ta åt sig äran av kommer det oftast inte att kommas ihåg. Det är ju väldigt få förunnat att både stöta på och ro i land granskningen av riktigt häpnadsväckande skandaler – som den om läkaren Paolo Macchiarinis dödliga strupimplantat, eller den falske seriemördaren Thomas Quick – där historien är så stor och viktig att det liksom inte spelar någon roll om någon avgår eller ej.
Det allvarligaste med ett drev är dock elementet av pöbelrättvisa. När medietrycket blir hårt nog kan inga generaldirektörer, vd:ar eller ministrar längre sköta sina jobb, utan kliver åt sidan, inte sällan hänvisande till just drevet. Om vederbörande hade gjort något fel behövs det då kanske inte ens erkännas – man kan bara skylla på media och sitt förstörda privatliv. Om vederbörande inte gjort något fel är det hela att likna vid ett slags karriärsmässig lynchning, något som rimligen överskrider ”den tredje statsmaktens” mandat.
En annan, minst lika olycklig dramaturgi som körs igång när det är stiltje på nyhetsfronten skulle man kunna kalla ”rundgången”. Det är ett bra ord, eftersom det både kan syfta på att något går runt i ring, och den våldsamma förstärkning av ett svagt ljud som kan uppstå mellan en mikrofon och en högtalare.
Polisen Peter Springares mindre väl valda ord om vissa journalister är ett rätt så bra exempel på rundgång. Springare är så klart ”medskyldig” på så vis att han aktivt börjat opinionsbilda och blivit en kontroversiell figur som folk både älskar och hatar. Men det han skrev – hur illa man än kan tycka om det – är ändå något av en spik som det kokas en rätt oförsvarlig mängd soppa på. Så länge rundgången pågår kan journalister skapa en artikel bara genom att fråga vem som helst – från statsministern till första bästa kändis – vad de tycker om hans uttalande. Eller bara kopiera åsikten i fråga från twitter.
Det allvarligaste med rundgångar är kanske att samhället tappar perspektivet. Frågor antar orimliga proportioner. Precis som när det lilla svaga ljudet förstärks till ett trumhinnespräckande tjut, så blir någonting, genom dess blotta förekomst överallt i media, per definition till en ”grej”. Till och med de som går ut och protesterar mot att frågan får så mycket uppmärksamhet bidrar till larmet. I värsta fall uppstår ett slags metadebatt, där journalister efter att ha blåst upp ett fenomen helt troskyldigt börjar fråga varandra, olika tyckare och vanliga människor om hur det här fenomenet kunnat bli så uppblåst.
Det enda sättet att få stopp på den här sortens rundgång är att stänga av mikrofonen, dra ur kontakten, bara sluta att prata om det, helt enkelt. Men då måste man ju hitta något annat att fylla tidningen med.
