Transcendenta landskap
Ett bokblad ur “Landscapes after Old Masters”, 1674, av Wang Hui, Qingdynastin (1644–1911). Förvärvad 1989 av The Dillon Fund Gift. Detta bokblad föreställer ett vacker, överjordiskt rike som beskrivs i en dikt från Tangdynastin. Dikten handlar om en vilsen fiskare som upptäcker ett utsökt rike som inte berörts av tiden. Sedan hittar han aldrig mer tillbaka, hur mycket han än försöker. Foto: The Metropolitan Museum of Art


You ask me why I dwell in the emerald mountains.
I smile and make no reply, my heart at ease.
Peach blossoms flow downstream on the water, vanishing without a trace.
It is another realm, beyond the human world.

– Li Bai (701-762), en av Kinas mest hyllade poeter

Kineserna har i flera hundra år hänförts av vackra landskap. Det forna Kina var en land där människor samexisterade med gudomar, och andliga utövare mediterade i djupa grottor.

Den naturliga världen med sina höga bergstoppar, porlande vattendrag och brusande vattenfall var inte bara en källa till skönhet. I naturen kunde man höja anden och sina tankar, och frigöra sig från det mänskliga samhällets förvecklingar, dårskap och överdrifter.

Ett bokbland ur “Landscapes in the Manner of the Ancients,” av Wang Jian, Qingdynastin (1644–1911). Edward Elliott Family Collection, donation från Douglas Dillon Gift 1989. Wang Jian tillhörde den lärda eliten och hade möjlighet att studera privata konstsamlingar redan i ung ålder.  I deta album påminner varje bokblad om en gammal mästare, men förebilden transformeras av Wangs distinkta penselmanér. Foto: The Metropolitan Museum of Art

Både konfucianer och taoister såg naturen som en källa till oändlig visdom. Som Konfucius sade: ”Det visa finner glädje i havet. Det mänskliga finner glädje i berg” (fritt översatt). Och taoismens grundare Lao-tse sade: ”Människan följer jorden, jorden följer himlen, himlen följer Tao och Tao följer det som är naturligt.”

Landskapen genomsyrar nästan alla kinesiska konstarter, från måleri till porslinsvaser. Vad gäller måleri så har kineserna traditionellt sett höjt landskapsmåleriet över alla andra måleristilar. I dessa vidsträckta landskap avbildas människan som mycket liten – ödmjuk och vördnadsfull i ett flöde av större krafter.

Detalj av en vy ur “Landscape of the Four Seasons in the Styles of Old Masters,” 1635, av Wei Zhike, Mingdynastin (1368–1644). Donation från J.T. Tai, 1968. Detta är en liten sektion av en drygt 11,5 m lång handrulle av Wei Zhike, en viktig målare på Nanjings konstscen. Detta mästerverk är en virtuos prestation: han väver samman kända platser i Nanjing med de föränderliga årstiderna med hjälp av flera gamla mästares penselspråk. Foto: The Metropolitan Museum of Art

Just nu visas flera dussin sådana utsökta bläckmålningar på The Metropolitan Museum of Art (Met) i New York i utställningen ”Streams and Mountains Without End: Landscape Traditions of China”. Curatorn Joseph Scheier-Dolberg ville visa på mångfalden i denna till synes monolitiska och outgrundliga konstform genom att dela in den under nio olika teman. Ett av gallerierna visar verk som efterliknar de gamla mästarnas, ett annat galleri väcker upp historiska legender, ytterligare ett pekar på det intima förhållandet mellan kinesisk poesi och måleri, där båda speglar varandra.

Utställningen bygger på Mets 2000 egna målningar och kalligrafier och ett dussintals privata verk som museet lånat in. En del av målningarna har inte ställts ut på åratal, och en av dem visas för första gången, hundra år efter att Met förvärvade den.

Ett bokblad ur “Garden of the Inept Administrator,” 1551, av Wen Zhengming, Mingdynastin (1368–1644). Donation av Douglas Dillon, 1979. 1527 fick den berömda målaren Wen Zhengming en ateljé i Garden of the Inept Administrator. Vid 81 års ålder målade han detta album med elva vyer över trädgården, vilka kombinerar de "tre perfektionerna" i kinesiska konst: poesi, kalligrafi och måleri. Foto: The Metropolitan Museum of Art

Landskapsmåleri blev en egen genre inom kinesiskt måleri i slutet av Tang-dynastin (619-906). Genom århundradena har den blommat upp till en rik och mångbottnad konstnärstradition.

Vanligast är den hängande rullen, handrullen och album med målningar på bokblad. Den hängande rullen hänger i en silkestråd på en vägg, medan handrullen vanligen rullas ihop och förvaras i en låda för att tas fram bara då och då. En handrulle kan vara lika lång som ett helt rum, men traditionellt sett tittade man bara på en armlängd i taget.

Handrullarna bjuder in betraktaren i scenen för att ströva omkring på de böljande stigarna bredvid de små figurerna som blir pyttesmå i de omgivande landskapen. Till Mets ”Views of Nanjing in the Four Seasons”, ett hisnande drygt 11,5 meter långt mästerverk, har konstnären Wei Zhike använt sig av flera gamla mästares penselspråk för att leda betraktaren genom årstiderna och passera berömda platser i Nanjing.

Ett bokblad ur “Landscapes with Poems,” 1688, av Gong Xian, Qingdynastin (1644–1911). Donation av Douglas Dillon, 1981. På detta bokblad avbildas eremiten Gong Xian, ett ständigt återkommande ämne från den besegrade Mingdynastin. Den ensliga bosättningen ackompanjeras av ett poem som hyllar orkidén, en symbol för dygd tack vare sin förmåga att uthärda den kalla vintern. Foto: The Metropolitan Museum of Art

Mycket av det kinesiska landskapsmåleriet är fullt av symboler och referenser som man bara uppfattar om man är bekant med denna konstform. Målningar inspirerade av ”The Orchid Pavilion Gathering” avbildar ofta en grupp med literati som sitter utmed en flodstrand. Enligt berättelsen samlades en grupp literati vid en årlig reningsceremoni på 300-talet. De spelade ett spel som involverade vin och poesi. Man lät koppar med risvin flyta ned för den virvlande vattenströmmen, och när en kopp stannade framför någon måste han dricka upp vinet och spontant författa en dikt. I slutet av dagen hade de skrivit över tre dussin dikter.

Eremiten är en vanlig symbol i kinesiska landskapsmåleri. Vanligen avbildas den som en ensam man som är omgiven av natur, fiskar på en båt, läser i avskildhet eller betraktar ett vattenfall. Det var vanligt att literati drog sig undan samhället och politiken, särskilt i politiskt oroliga tider eller vid en korrupt dynastis nedgång. Borta från den dammiga människovärden kultiverade de sig själva, levde ett fridfullt liv och ägnade sig åt studier och konst.

Penselhållare av Gu Jue, Qingdynastins (1644–1911) Kangxiperiod (1662–1722). Förvärvad av Eileen W. Bamberger Bequest, till minnet av maken Max Bamberger 1994. På detta penselställ av bambu finns scener ur den berömda dikten “Ode to the Pavilion of the Inebriated Old Man” av Ouyang Xiu avbildade. 1045 förflyttade Ouyang Xiu till den avlägsna Anhuiprovinsen där han tog sin tillflykt i vinet och naturen. Foto: The Metropolitan Museum of Art

Det var inte bara konstnärer som ägnade sig åt måleri i Kina. Under Songdynastin (960-1279) växte en ny literatiklass fram som även de studerade konst, inräknat måleri, poesi, musik och kalligrafi. Konfucianierna ansåg att konsten gynnade kultiveringen av moral. Den typiska literatin personifierade såväl inre dygd som yttre förfining, vilket visade sig i hans konstnärliga förmåga.

Liksom andra kinesiska konstformer betonar måleriet ”yijing” – känslor och betydelser som ett konstverk väcker upp. Bokstavligen betyder yijing ”området av mening”. Det är en konstnärlig rymd som existerar bortom de fysiska linjer och konturer som återges på papper eller silke.

Penseldragen var ett fönster in till konstnärens ande, känslor och världsbild. Det var ett ”sinnenas avtryck”, säger Scheier-Dolberg:

– Liksom kalligrafi är detta en konst som verkligen kan berätta för dig om personen, och den kan verkligen vara djupt uttrycksfull.

Fyrkantig vas med dekorationer av Su Shis tidigare och senare rapsodier på den röda klippan, Qingdynastins (1644–1911), Kangxiperiod (1662–1722). Donation av Julia and John Curtis, 2015. Texten och bilderna på denna porslinsvas spelglar två mästerverk författade av den aktade poeten och statsmannen Su Shi (1037–1101) 1082 om den röda klippan, pltsen där ett känt slag ägde rum under sena Handynastin. Foto: The Metropolitan Museum of Art

Naturscenen som avbildas i en målning blir därmed ett medium genom vilket konstnären uttrycker sin innersta känslor. Och att dela med sig av sina känslor till någon som kunde tolka målningen var mycket glädjefyllt.

Vid en första anblick kan kinesiskt landskapsmåleri se ut som en enkel hop med berg, träd och klippor. Men det finns något djupare gömt däri, något intrikat och djupsinnigt.

– Det är ett av glädjeämnena i denna tradition, att du kan ägna ett helt liv åt att studera den och fortsätta lära dig saker ända till slutet, säger Joseph Scheier-Dolberg.

Publicerad med tillstånd av Lite Lifestyle Magazine och översatt från engelska till svenska. 

Vildhundarna vill ta elefantungen men mamman ingriper – otrolig urkraft

Den här förföljelsen har pågått i 19 år – känner du till den?