Carl Fredrik Hill slog aldrig igenom under sin levnad och fick aldrig uppleva ett segertåg som nationellt och internationellt erkänd konstnär. I dag anses han av många vara Sveriges största målare genom tiderna. Särskilt hans landskapsmålningar från Paristiden vittnar om hans storhet.

I samband med hundraårsjubileet av Carl Fredrik Hills födelse anordnades 1949 på Nationalmuseum en utställning av hans konst. Allt från ungdomsverk till hans sena verk fanns representerade. En av besökarna på utställningen var författaren och poeten Gunnar Ekelöf, som inte bara var där i egenskap av entusiastisk besökare utan som konstkritiker. I sin recension skrev Ekelöf: ”Hills oljemåleri blev en torso, hur mycket än minnestecknare och museimän vill ha det till något annat. Det är i sjukdomen han är stor, lika stor som de största.”

Förvisso uppvisar Hill en ojämn kvalitet, men gick inte Ekelöf lika vilse i sin modernistiska konstsyn som de minnestecknare och museimän som han gick så hårt åt när det kom till att avgöra vari storheten i Hills livsverk låg? Att betrakta de otaliga teckningar som Hill skapade under sin sjukdomsperiod i slutet av sitt liv är starkt drabbande. Men det är långt ifrån enbart dessa som gör Hill till en av de mest visionära och största ur sin generation av svenska bildkonstnärer jämte berömdheter som Ernst Josephson och August Strindberg.