Det var under en vårdag för tvåhundra år sedan, 1823, som den svenske poeten Erik Johan Stagnelius tog sitt sista andetag, endast tjugonio år gammal. Hans dikter präglas av en villkorslös romantik, både gentemot en annan människa och till naturen.

En biografi är sällan ingången till ett författarskap. Om Stagnelius har sagts att ”till lycka och ära var han icke född; han var ej ens född till hälsa och glädje”. Men tittar man i stället på Stagnelius poesi är det just ära och glädje som karaktäriserar den. Kanske är citatet grundat på att en romantiker som Stagnelius inte tycks ha upplevt den romantiska relation han besjunger. Denna skillnad mellan språk och erfarenhet vittnar om litteraturens styrka: den ger oss möjlighet att uppleva det vi inte har erfarit.

En återkommande gestalt i Stagnelius poesi är Amanda. Det är ännu oklart om hon härstammar från Stagnelius erfarna liv eller om hon snarare är en litterär gestalt. Oavsett vilket är hon återkommande föremål för diktjagets kärlek. I den dikt som bär hennes namn finns att läsa: ”I blomman, i Solen / Amanda jag ser. / Kring jorden, kring polen / Hon strålar, hon ler.” Kärlekens förbindelse till naturen är ständigt återkommande i Stagnelius poesi. På samma sätt som naturen bara finns där och kan drabba oss med sin skönhet, kan också detta ske med en annan människa.