Vi som betraktar kriget i Ukraina utifrån måste snart inse att desperationen och viljan att vinna har gått alldeles för långt. Medelåldern är 46 år i de ukrainska förbanden. Hur ska Ukraina/Nato kunna slå Ryssland på dess hemmaplan? Vi kuppades in i Nato och nu måste vi fundera på vad det innebär att inringa Ryssland ytterligare, skriver Stefan Tägtström. 

Människan. Skapelsens krona. Det är sant och vackert. Men ser vi ut över vår blå planet verkar det som om de orden fallit i glömska. Människokroppen. Ett under av komplexitet och fulländning. Den tanken verkar också ha grumlats. Man kan utan några längre funderingar konstatera att vi nu tvingas leva i en grym och cynisk värld, trots den bildning och de insikter våra ledare anser sig besitta.

Jag såg ett inslag i Agenda häromveckan där ukrainska barn i 15–16 årsåldern utbildas i krigföring. På en säng satt en späd flicka, iklädd en något för stor militär­uniform, som med tunn röst förklarade att hon skulle försvara sitt land med sitt liv. Jag undrar om hon och hennes kamrater i samma ålder förstår vad som händer när en 15,5 centimeters granat briserar i deras närhet. Den hemska höga tonen i huvudet, oförmågan att höra, och bara se hur hennes kamrater vrålar av chock och smärta. För att sedan upptäcka att en arm är borta och benet har en märklig vinkel. På en kropp som inte växt färdigt.

Vi som betraktar detta krig utifrån måste mycket snart inse att desperationen och viljan att vinna har gått alldeles för långt. Det har nu kommit till en punkt där man ser en medelålder på 46 år i de ukrainska förbanden. Man håller med andra ord på att få slut på folk. Ta bara in den tanken och försök dra en förnuftig slutsats.

Vill vi som lever i Europa ha ett till krig på vår kontinent där våra kroppar får sopas upp på skyfflar?

Det finns inte några som helst möjligheter för Ukraina/Nato att slå Ryssland på hemmaplan. Trodde man verkligen på fullt allvar att Vladimir Putin skulle sitta med armarna i kors och fötterna på en pall, för att stilla betrakta hur Nato så småningom övertar den militära hamnen i Sevastopol och därmed kontrollen över Svarta havet och i förlängningen åtkomsten av Medel­havet? Förmodligen skulle det inte dröja alltför länge innan nya kärnvapen skulle utplaceras nära den ryska gränsen. Utvidgnin­­gen av Nato gick tämligen lätt efter murens fall, då Ryssland befann sig i ett moras både mänskligt och ekonomiskt. Men Ryssland hade en blodröd linje efter sin återhämtning när det gällde Krim. Att västs militära experter trodde att man kunde knalla över den linjen utan reaktion, visar bara vilket onödigt stort självförtroende det fanns i dessa led. Man ska även ha fullständigt klart för sig att om Ryssland skulle inse att kriget höll på att förloras och samma förnedring väntade som efter murens fall, skulle vi ha ett tredje världskrig att hantera, med en överhängande risk att kärnvapen kommer till användning. 

Vill vi som lever i Europa ha ett till krig på vår kontinent där våra kroppar får sopas upp på skyfflar? Var är de fullödiga reportagen i media som berättar om de stora demonstrationer som hållits över hela Europa av människor som vet att de är de första som skickas till frontlinjen vid ett krig? Anledningen till den ilska och det överdådiga engagemang som visas upp heter pengar. Varför får menigheten inte någon kännedom om de enorma summor som plöjts ner i varv, hamnar, fabriker och annan infrastruktur under minst ett decennium i Ukraina? Pengar som måste försvaras till varje pris, även om det innebär att man får det ukrainska folkets blod långt upp på armarna. Här måste vi tala om Sveriges roll i detta elände. Vi skickar militärt materiel till Ukraina som garanterat dödar ryska soldater. Det kommer att innebära att vi kommer att få uppleva en icke föraktlig mängd hackerattacker och cyberangrepp som kommer att öka i intensi­­tet ju mer de lär sig om vårt aningslösa samhälle. Det finns dock saker som kan drabba vårt land betydligt värre. Våra politiker och de svenska mediehusen kuppade faktiskt in vårt land i Nato. En flod av undergångspropaganda vällde över landet i media och det fanns ingen debatt eller ens en vettig varudeklaration om vad det faktiskt skulle innebära att delta i detta sällskap. Det kostar enorma summor inte bara militärt. Man måste börja fundera på vad det kan innebära för oss att ytterligare inringa Ryssland. 

Har jag blivit en Putinkramare nu? Knappast. Jag försöker bara se världen från ett ryskt perspektiv. Något västerländska ledare tycks oförmögna att göra. Det som nu omedelbart måste till heter skademinimering. Så här ser det ut. Trestegsraketen är avfyrad. Ukrainakriget går mot sitt slut. Det kommer snart att bli buller i Korea. I Taiwan röstade 60 procent inte på det parti som vill inlemma Taiwan i Fastlandskina. Klarar USA/Nato ett trefrontskrig? Om Donald Trump blir USA:s näste president kommer inget att bli sig likt. Vad kommer då att ske med vårt land med den uppenbara iver att delta i alla insatser som kan förekomma? Jag utgår ifrån att en rejäl mängd liksäckar är beställda till våra bästa flickor och pojkar.

Lilla jag vänder mig nu med en uppmaning till samtliga politiker i vårt land, att tillsammans med de skandinaviska länderna nu, och på allvar, se till att vi får ett avtal där vi har inskrivet i våra grundlagar att våra gemensamma marker skall vara kärnvapenfria. Jag kanske är hopplöst naiv, men jag hoppas att om länderna i Europa gör samma sak kommer Ryssland att följa efter. Ett värsta scenario för krigs- och vapenindustrin. Nedtrappning. Avspänning. Sköna ord att smaka på. Ord som hatas av krigsvänner världen över. Självklart ska Europa ha ett vitalt och modernt försvar som dragit lärdom av det krig som snart är över i Ukraina. Man får ju inte vara dum, då kan man ju bli målare. Så sätt fart, än är det inte för sent. Ni har en absolut skyldighet att skydda de människor som har röstat fram er till makten.

Stefan Tägtström  
Pensionerad målare i Ångermanland