Så undviker du att tynga barnen med ditt känslobagage
Barn kan betyda så mycket för sina föräldrar, men ibland kan det göra det svårt att hålla isär fakta från känsloladdad fiktion. Foto: Benjamin Manley


Att vara en bra förälder är lite som att göra en Ironman – ett tufft triatlonlopp – varje dag. Arbetet med att vara medveten om ens egna känslomässiga saker och att inte låta det läcka in i relationen med barnen är enormt.

Nyligen fick jag återigen bevittna hur viktigt självmedvetenhet och omdöme är för att vara en bra förälder. Jag har känt min vän Dan (namnen i texten är ändrade) länge. Eftersom han har funnits i mitt liv i flera årtionden så har jag även känt hans barn sedan de föddes och jag har min egen relation till hans tonårsdotter Kim.

För inte så länge sedan var vi på en promenad och Dan berättade för mig om en händelse med Kim samma dag. Kim hade tagit bilder på morgonen och Dan, som vet mycket om fotografering, hade kommit med ett förslag om hur hon kunde få en rikare och mer intressant inramning till sina bilder. Kim, som är 15, hade blivit irriterad på sin pappa och avvisat hans idé. Hon sade till honom att lämna henne i fred så att hon kunde ta sina bilder så som hon ville.

Dan var mycket arg eftersom Kim, enligt honom, avvisade allting han föreslog eftersom hon inte respekterade honom. Enligt honom tyckte hans dotter inte att han visste någonting av värde. Hon ignorerade hans idéer eftersom hon inte tyckte att han var någon med en åsikt som spelade någon roll.

Jag lyssnade på min vän med blandade känslor. Så länge jag har känt Dan har han berättat om sin upplevelse av att inte bli värdesatt för vad han kan erbjuda. Jag var medveten om att han alltid hade känt sig osedd, ouppskattad och att han inte kände sig värdesatt i sitt arbete.

Den här saken triggades igång av hans dotters hälsosamma behov att få göra sina egna val och att få skapa på sitt eget sätt.

Den här känslan var Dans eget känslomässiga bagage, hans sak. Och den här saken triggades igång av hans dotters hälsosamma behov att få göra sina egna val och att få skapa på sitt eget sätt.

Jag kände mig ledsen för min väns skull och önskan att få sin dotter att uppskatta honom för allt han kunde och visste.

När Dan uttryckte sin ilska för mig kom jag ihåg samtal jag hade haft med hans dotter. Hon hade berättat hur hon kände sig kontrollerad av sin pappa och sade att han inte kunde låta henne göra saker på sitt eget sätt. Hon berättade att han hela tiden behövde lära henne någonting och visa henne vad han visste. Hon var verkligen frustrerad över att hennes pappa alltid försökte förbättra henne och inte helt enkelt kunde låta henne vara den hon var. Hon kände att hon hela tiden fick budskapet att hon inte var tillräckligt bra.

Kim kände att när hon tog till sig förslag från sin pappa så handlade hela upplevelsen om honom. Hon kände det som att hon på något vis var ansvarig för att göra att hennes pappa kände sig värdesatt, viktig och sedd.

Så det här hade jag i bakhuvudet medan Dan fortsatte att berätta om Kims gärningar och hur hon medvetet slog bort hans visdom och expertkunskaper. När han var färdig och ville att jag skulle bekräfta hans känslor så stod jag i valet och kvalet. Men eftersom han är en nära vän och eftersom jag älskar Kim också så berättade jag om min syn på saken. Jag kände med honom och hans frustration och ilska. Jag försökte göra plats för de känslor han uttryckte; osynlighet och avvisning. Och sedan erbjöd jag en annan förklaring till Kims beteende som emotsade hans berättelse, men som jag hoppades kunde minska på smärtan av att Kim avvisade hans råd.

Jag påminde honom om att Kim var 15 och behövde utrymme att tänka ut saker själv. Hon tyckte inte att han var värdelös, som han trodde. Hon försökte bara bli en person av egen kraft och ibland kände hon att hans idéer gick emot hennes egen mognadsprocess.

Jag visste att det här var en öm punkt hos honom och att det var hans djupa sår att inte känna sig värdesatt.

Jag försökte att vara varsam med honom och nämnde inte att den här kärnan av att inte få uppskattning var vanlig i hans berättelser långt innan Kim dök upp med sin kamera. Jag utelämnade också min tanke om att han anklagade sin dotter för avsikter som inte hörde till henne. Jag visste att det här var en öm punkt hos honom och att det var hans djupa sår att inte känna sig värdesatt.

Istället försökte jag förklara Kims beteende på ett annat sätt för att ge ett ljusare perspektiv på hans konstruerade syn kring sin dotter.

Jag kände en sådan medkänsla både med Dan och hans dotter och jag visste inte riktigt hur jag kunde hjälpa i den här situationen förutom att lyfta fram de sanningar som fanns.

Jag ville bekräfta Dans osynlighetskänsla och hans önskan att känna sig värdefull och att få lära sin dotter saker, vilket är en sund önskan. Jag ville också bekräfta Kims behov av att få bekräftelse för vem hon är, utan att förbättra sig, eller något krav på att bekräfta sin pappa för hans kunskaper. Kim hade triggat hans djupaste sår, men inte avsiktligt. Det hade knappt någonting med honom att göra.

När jag berättade för Dan om Kims upplevelse, som var helt annorlunda mot den han hade lagt på henne, så var min fantasi att han plötsligt skulle känna en våg av faderlig medkänsla för henne. Med halva hjärtat föreställde jag mig att han skulle kliva ur sitt försvar av sitt ego och känna empati för dotterns upplevelse av att aldrig känna sig tillräckligt bra, att alltid behöva bli bättre så att hennes pappa kunde känna sig värdefull och synlig.

Egentligen trodde jag inte att det här scenariot skulle inträffa, och det gjorde det inte heller. Min vän satt fast i sin egen upplevelse och exploderade över mig. Genom att erbjuda en annan sanning – hans dotters – hade jag bett honom att titta på sina egna saker och utmanat hans version av verkligheten. Jag bad honom öppna sitt hjärta för dotterns upplevelse istället för den som han konstruerade åt henne. Det här var uppenbarligen inte vad han ville eller behövde så vi bestämde oss för att träffas igen när han var i ett lugnare tillstånd.

Den här upplevelsen fick mig att tänka på hur viktigt det är för oss föräldrar att hålla isär våra egna saker från det som faktiskt är sant för våra barn.

Den här upplevelsen fick mig att tänka på hur viktigt det är för oss föräldrar att hålla isär våra egna saker från det som faktiskt är sant för våra barn. Vi behöver förstå att vår upplevelse kan skilja sig mycket från deras. Det är svårt men vi behöver låta barnen finnas hos oss med värdighet och med de olikheter de har.

Vi har alla varit Dan vid något tillfälle och när vi var yngre så har vi alla varit Kim och haft föräldrar som kastat sina saker på oss. Jag växte upp i ett hem som ibland kändes som ett spegelhus, där jag sällan hade ett samtal som innehöll min faktiska sanning, utan istället var inramad av andras projektioner, alltid lastad med någonting (till exempel ett motiv eller synsätt) som någon hade lagt på mig.

Så när min vän Dan lade en avsikt på sin dotter, som egentligen hörde till hans historia och inte var hennes sanning, så kände jag hur mitt eget sår gick upp.

Som föräldrar triggas vi ofta av någonting som vårt barn säger eller gör. Om vi inte kan hejda oss i det ögonblicket eller strax därpå så kan vi falla in i den här föreställningen och få en skev bild av våra barn som påverkar vår relation till dem. De har rätten att få sin egen sanning sedd och bekräftad, få deras egna avsikter bekräftade. Om vi inte kan separera våra egna föreställningar och vårt bagage från verkligheten så ser vi saker genom en färgad lins som förnekar oss möjligheten till en sund och sann relation till våra barn.

När vi triggas av någonting och våra känslor flammar upp, eller någon gammal tanke börjar ta över vårt tänkande, då kan vi ta en paus, känna känslan, se såret och ta upplevelsen som en möjlighet att ge oss själva medkänsla.

När vi triggas av någonting och våra känslor flammar upp, eller någon gammal tanke börjar ta över vårt tänkande, då kan vi ta en paus, känna känslan, se såret och ta upplevelsen som en möjlighet att ge oss själva medkänsla. Våra barn ger oss gåvan att reflektera över oss själva och hålla oss till en högre standard. Vi kan vara uppmärksamma på våra reaktioner, reflektera och ge godhet till vår egen smärta. De visar oss vad vi har gömt undan inom oss. Om vi tittar efter kan vi bli mer självmedvetna, gå bortom vår okunskap och vårt försvar, och undvika att oavsiktligen fläcka våra barn med vår egen smärta.

Vi kan ha en mycket verklig och stark upplevelse, men det betyder inte nödvändigtvis att den andra personen gör det emot oss. Deras handlingar triggar någonting inom oss, och den reaktionen är vår egen. Deras upplevelse är utan tvekan mycket annorlunda mot den vi har. Och båda upplevelserna är sanna och befogade.

Vi har alla en historia med idéer, föreställningar och handlingar för varje ögonblick. Vi ser och lägger vikt vid olika saker.

Våra barn upptäcker vilka de är. Det är tufft nog utan att behöva leta sin väg ut ur våra handlingar.

Vårt största ansvar som föräldrar, lika viktigt som att komma till barnens matcher och dansuppvisningar, är vår självmedvetenhet och vilja att ta ansvar för våra egna saker utan att lägga dem på andra, särskilt inte våra barn. Genom att göra det så ger vi våra barn värdigheten att upptäcka sin egen sanning och få den hörd, öppet och ärligt.

Nancy Colier är psykoterapeut, författare, föreläsare och leder workshops. För mer information se NancyColier.com

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.