Lördagen den 3 augusti var det premiär på operan Ariodante vid Drottningholmsteatern. Det var en internationell publik som bänkade sig i den anrika 1700-tals byggnaden. Med perfekt inramning till Georg Friedrich Händels opera seria i tre akter med libretto av Antonio Salvi fick publiken uppleva ett musikaliskt mästerverk.

Rollistan bestående av internationellt erkända operasångare glänste under kvällen, och tillsammans med Drottningholmsteaterns orkester under ledning av brittiska dirigenten Ian Page framfördes en oförglömlig föreställning.

Ariodante är en tidlös berättelse om kärlek, trohet, svek och död. Ett underliggande tema är vikten av att upprätthålla hedern, och paralleller kan dras till dagens hederskultur. Föreställningen inleds i glädjens och förälskelsens tecken, och övergår så småningom i lidande och död. Men kärleken övervinner allt, och det som ser ut som en katastrof förvandlas till ett lyckligt slut.

I rollen som korsriddaren Ariodante gjorde mezzosopranen Ann Hallenberg ett bejublat framträdande. I andra akten när Ariodante tror att han blivit bedragen av sin blivande brud sjunger Hallenberg en aria med en sådan inlevelse och närvaro att tiden tycks stå still. Som motspelare gestaltar countertenor Christophe Dumaux den förslagne Polinesso på ett trovärdigt och övertygande sätt. Med bärig stämma och tydlig timbre i de högre registerna trollbinder Dumax publiken. Baryton Johannes Weisser skapar med fyllig röst tyngd och dignitet på scen som kung av Skottland. I rollen som hans dotter Ginevra sjunger Roberta Mameli med dramatisk uttryckfullhet och vacker klangfärg.

Det som drog ner föreställningen var den moderna koreografin som var ett störande inslag i operan. Varje akt ska enligt den ursprungliga uppsättningen avslutas med balett, en dansstil som kan gestalta musiken med finess och stil. 1700-tals balett är suggestiv, förfinad och kan skapa en spännande dynamik. Den moderna koreografin skapade en tråkig scenisk dissonans.

Trots Drottningholms vackra scen med fantastiska kulisser så följer scenograf Linus Fellbom rådande trend och skalar bort allt och låter ljus och scen bli ett tomt skelett i akt tre. Det kan ses som en symbol för människans nakenhet och utsatthet inför livet, döden och kärleken. I livskriser är vi alla lika, avklädda status och titlar. Men trenden av mörker, kallt motljus och nakenhet är inget nytt, och det blir mer ytligt än djupt. 

Musiken och texten i Ariodante är tidlösa och gränslösa. De talar till nutidsmänniskan och föreställningen behöver inte moderniseras för att bli lättillgänglig. Det är bara att hoppas att Drottningholmsteatern ger utrymme för dessa mästerverk i sin ursprungliga form och skapar kostymer, balett och scenografi som gör föreställningarna rättvisa.