loading

Ledaren för Hillary Clintons presidentvalskampanj, John Podesta (till höger) i Washington. Foto: Brendan Smialowski/AFP/Getty Images
Ledaren för Hillary Clintons presidentvalskampanj, John Podesta (till höger) i Washington. Foto: Brendan Smialowski/AFP/Getty Images
Utrikes

Podesta-mejlen avslöjar mörk baksida av amerikansk journalistik

Petr Svab

När Wikileaks 2016 släppte tiotusentals av Hilary Clintons kampanjledare John Podestas e-postkommunikation fick världen en sällsynt insikt i hur en politisk elitverksamhet fungerar. Mejlen avslöjade även den politiska journalistikens mörkare skrymslen, där reportrar köpslår för ett scoop och kampanjpersonal söker kontroll över vad som skrivs.

Journalister förväntas bygga upp ett förtroende till sina källor. Men när man upptäckte hur långt reportrar ibland var redo att gå i samarbetet med Clintons kampanj blev det svårt att svälja för många amerikaner.

Till exempel visade Ken Vogel på den politiska nyhetstidningen Politico sin artikel om Clintons insamling av kampanjmedel för Mark Paustenbach, som vid den tiden var pressekreterare för Demokratiska partiets nationella kommitté, (DNC) innan den publicerades.

I ett läckt e-postmeddelande skrev Vogel: ”enligt överenskommelse … alla tankar uppskattas”.

Senare försökte Politicos talesman Brad Dayspring förklara att Vogel ”försökte kontrollera några svåra fackspråkstermer och siffror”, enligt The Hill. ”Det gjordes inga väsentliga ändringar i artikeln”, hävdade han.

Ett läckt mejl visar att Politicos Glenn Thrush gjorde praktiskt taget samma sak ett år tidigare. Då skickade han en stor del av sin artikeltext till John Podesta innan publicering.

”Eftersom jag blivit en oseriös murvel skickar jag dig hela den del som berör dig. Var snäll att inte dela eller tala om för någon att jag gjorde det här”, skrev han.

När e-postkonversationen läcktes skrev Thrush, som då hade börjat på New York Times, på Twitter: ”Min avsikt med att mejla till Podesta var att han skulle bekräfta saker jag fått från lägre källor”.

”Det fungerade. Ingen annan än jag kontrollerar mina artiklar”, skrev han.

Men om Podesta eller Paustenbach hade krävt ändringar då? Mejlet visar att Paustenbach var beredd att fråga efter ändringar.

”Säg till mig om du ser någonting som saknas, så återkopplar jag", skrev  Paustenbach när han vidarebefordrade mejlet till en annan medarbetare på DNC (trots att Vogel bett honom att inte visa artikeln för någon annan).

Okonventionella metoder

Ett annat mejl visar att Mark Leibovich på New York Times skickade en del av sin intervju med Clinton till kampanjens kommunikationschef Jennifer Palmieri, innan publicering. Och Palmieri lade in veto mot delar av intervjun.

I profilartikeln skriver Leibovich att hela intervjun gjordes som ”off the record”, vilket innebar att han varken kunde citera Clinton eller hade möjlighet att använda något av den information hon gav.

Han konstaterade att det var ”högst okonventionellt”. ”En off-the-record-intervju med ett profilobjekt som kandiderade till presidentposten”.

Uppenbarligen kunde han till slut förhandla sig fram till att använda de förhandsgranskade delarna i intervjun.

Att ge källorna makten över innehållet i ens artikel, även om det bara handlar om faktakontroll, kan försätta en journalist i en svår situation. Vad händer om en källa börjar tänka om och ändra sig? I extrema situationer kan en sådan taktik kanske användas för att övertala en motvillig källa att dela med sig av viktig information. Men det är en sista utväg.

Att återvinna förtroendet

Enligt Theodore Glasser, professor emeritus i kommunikation vid Stanford, behöver media bli mer öppen och ta ett större ansvar för att kunna återfå förtroendet hos allmänheten.

– Journalister måste svara på seriösa frågor om varför de gör som de gör. Det är precis det, som den amerikanska pressen inte vill göra, sade han.

Han skulle vilja att "news councils" återinfördes, vilket var paneler med journalister och medborgare som granskar offentliga klagomal mot media. De fanns på 1970- och 80-talet men ”försvann på grund av bristande offentligt stöd och även bristande stöd från journalisterna själva”, sade Glasser.

Enligt Edward Wasserman, professor i journalistik och dekanus vid journalistutbildningen på Berkeleyuniversitetet i Kalifornien, behöver media också fokusera på sitt huvudsakliga jobb igen – att hålla koll på regeringens arbete.

Han anser att media har spårat ur genom att dissekera uttalanden från Donald Trump istället för att lägga fokus på vad Trump-administrationen och kongressen faktiskt gör.

– Trump har blivit medias egendom. Och han har varit så bra för media, genom att han ger dem en så stor publik, att media har fallit för ett slags kändisjournalistik som verkligen inte är i allmänhetens intresse, sade han.

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading

Ledaren för Hillary Clintons presidentvalskampanj, John Podesta (till höger) i Washington. Foto: Brendan Smialowski/AFP/Getty Images
Ledaren för Hillary Clintons presidentvalskampanj, John Podesta (till höger) i Washington. Foto: Brendan Smialowski/AFP/Getty Images
Utrikes

Podesta-mejlen avslöjar mörk baksida av amerikansk journalistik

Petr Svab

När Wikileaks 2016 släppte tiotusentals av Hilary Clintons kampanjledare John Podestas e-postkommunikation fick världen en sällsynt insikt i hur en politisk elitverksamhet fungerar. Mejlen avslöjade även den politiska journalistikens mörkare skrymslen, där reportrar köpslår för ett scoop och kampanjpersonal söker kontroll över vad som skrivs.

Journalister förväntas bygga upp ett förtroende till sina källor. Men när man upptäckte hur långt reportrar ibland var redo att gå i samarbetet med Clintons kampanj blev det svårt att svälja för många amerikaner.

Till exempel visade Ken Vogel på den politiska nyhetstidningen Politico sin artikel om Clintons insamling av kampanjmedel för Mark Paustenbach, som vid den tiden var pressekreterare för Demokratiska partiets nationella kommitté, (DNC) innan den publicerades.

I ett läckt e-postmeddelande skrev Vogel: ”enligt överenskommelse … alla tankar uppskattas”.

Senare försökte Politicos talesman Brad Dayspring förklara att Vogel ”försökte kontrollera några svåra fackspråkstermer och siffror”, enligt The Hill. ”Det gjordes inga väsentliga ändringar i artikeln”, hävdade han.

Ett läckt mejl visar att Politicos Glenn Thrush gjorde praktiskt taget samma sak ett år tidigare. Då skickade han en stor del av sin artikeltext till John Podesta innan publicering.

”Eftersom jag blivit en oseriös murvel skickar jag dig hela den del som berör dig. Var snäll att inte dela eller tala om för någon att jag gjorde det här”, skrev han.

När e-postkonversationen läcktes skrev Thrush, som då hade börjat på New York Times, på Twitter: ”Min avsikt med att mejla till Podesta var att han skulle bekräfta saker jag fått från lägre källor”.

”Det fungerade. Ingen annan än jag kontrollerar mina artiklar”, skrev han.

Men om Podesta eller Paustenbach hade krävt ändringar då? Mejlet visar att Paustenbach var beredd att fråga efter ändringar.

”Säg till mig om du ser någonting som saknas, så återkopplar jag", skrev  Paustenbach när han vidarebefordrade mejlet till en annan medarbetare på DNC (trots att Vogel bett honom att inte visa artikeln för någon annan).

Okonventionella metoder

Ett annat mejl visar att Mark Leibovich på New York Times skickade en del av sin intervju med Clinton till kampanjens kommunikationschef Jennifer Palmieri, innan publicering. Och Palmieri lade in veto mot delar av intervjun.

I profilartikeln skriver Leibovich att hela intervjun gjordes som ”off the record”, vilket innebar att han varken kunde citera Clinton eller hade möjlighet att använda något av den information hon gav.

Han konstaterade att det var ”högst okonventionellt”. ”En off-the-record-intervju med ett profilobjekt som kandiderade till presidentposten”.

Uppenbarligen kunde han till slut förhandla sig fram till att använda de förhandsgranskade delarna i intervjun.

Att ge källorna makten över innehållet i ens artikel, även om det bara handlar om faktakontroll, kan försätta en journalist i en svår situation. Vad händer om en källa börjar tänka om och ändra sig? I extrema situationer kan en sådan taktik kanske användas för att övertala en motvillig källa att dela med sig av viktig information. Men det är en sista utväg.

Att återvinna förtroendet

Enligt Theodore Glasser, professor emeritus i kommunikation vid Stanford, behöver media bli mer öppen och ta ett större ansvar för att kunna återfå förtroendet hos allmänheten.

– Journalister måste svara på seriösa frågor om varför de gör som de gör. Det är precis det, som den amerikanska pressen inte vill göra, sade han.

Han skulle vilja att "news councils" återinfördes, vilket var paneler med journalister och medborgare som granskar offentliga klagomal mot media. De fanns på 1970- och 80-talet men ”försvann på grund av bristande offentligt stöd och även bristande stöd från journalisterna själva”, sade Glasser.

Enligt Edward Wasserman, professor i journalistik och dekanus vid journalistutbildningen på Berkeleyuniversitetet i Kalifornien, behöver media också fokusera på sitt huvudsakliga jobb igen – att hålla koll på regeringens arbete.

Han anser att media har spårat ur genom att dissekera uttalanden från Donald Trump istället för att lägga fokus på vad Trump-administrationen och kongressen faktiskt gör.

– Trump har blivit medias egendom. Och han har varit så bra för media, genom att han ger dem en så stor publik, att media har fallit för ett slags kändisjournalistik som verkligen inte är i allmänhetens intresse, sade han.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024