”Du skriver om elever som kastar stolar och smäller i dörrar för att de tappar kontrollen och inte kan uppföra sig. Men jag tänker på de där eleverna, som inte tappar kontrollen, men som ändå inte gör det som är rätt, eftersom skolarbetet är tråkigt".

Ungefär så lät en kommentar jag fick på bloggen när jag skrev om stöket i skolan, och hävdade att barn som ”inte uppför sig” i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor.

Jag har hittills inte hört talas om en enda elev som väljer att bete sig så här, bara för att skolarbetet är tråkigt eller lite motigt.

Kommentatorn utvecklade vidare, vilka barn hon menade:

”De barn som helt enkelt tycker att det är roligare att spela på mobilen i korridoren än att gå på mattelektionen. De som skrattar åt lärarens maktlöshet och springer iväg med kompisarna för att busa istället för att ta tag i det jobbiga att gå på lektionen. De som hellre har suddkrig än att lyssna på det som sägs för att det helt enkelt är för tråkigt och de ser ingen vits med att göra det som är tråkigt och ansträngande när man kan strunta i det. De som inte är motiverade att lära sig tråkiga skolsaker”.

Så här svarar jag:

Hej!

Jag tolkar det du skriver som att du tror att barn som inte gör det de skall i skolan (som spelar på mobilen, skolkar, kastar sudd) gör det för att det tycker att skolarbetet är trist eller lite motigt? Där skiljer vi oss i så fall åt. Jag har hittills inte hört talas om en enda elev som väljer att bete sig så här, bara för att skolarbetet är tråkigt eller lite motigt. Däremot har jag stött på och hört talas om många elever som gör så här för att:

1. ... skolarbetet är alldeles för svårt.

Istället för att försöka och misslyckas så väljer eleven att inte försöka och att säga att det är ”trist”. Att säga att det är för svårt är ju att blotta sin egen oförmåga och erkänna sin otillräcklighet. Mindre sårbart då, att skylla på att uppgiften är tråkig eller meningslös.

2. ... skolarbetet är alldeles för lätt.

Att dag ut och dag in sitta i ett klassrum och känna sig understimulerad kan leda till att barnet hittar på annat för att hålla sig sysselsatt.

3. ... de har ångest.

Och när man sätter sig ner och omgivningen stillnar så ökar ångesten

4. ... de inte kan. 

De har inte den förmåga, eller de förutsättningar, som krävs för att koncentrera sig på skolarbetet

5. ... de inte förstår varför de skall göra vissa uppgifter.

Jag har själv samma problem med att utföra uppgifter som jag inte begriper syftet med. Om min chef säger åt mig att hoppa på ett ben runt skrivbordet vill jag gärna förstå varför jag skall göra det, innan jag bestämmer mig för om jag vill göra det eller inte. Är det månne likadant för dig?

6. ... de saknar tillit till att de vuxna vill dem väl.

Om jag och min chef har en relation som är präglad av ömsesidig tillit, där min upplevelse är att hon alltid vill mig väl och fattar beslut som är bra för både mig och gruppen, kan jag kanske tänka mig att hoppa ett varv runt skrivbordet, utan att förstå varför. Men om jag inte riktigt känner min chef eller litar på att hon vill mig väl (senast igår skällde hon på mig för något jag inte hade gjort), då sitter jag hellre kvar med både armar och ben i kors.

7. ... de vill bli sedda.

Den som saknar gemenskap och acceptans och upplever att omgivningen inte i tillräcklig utsträckning ser en, kan ta till radikala strategier för att göra någon form av utslag på de vuxnas och klasskamraternas radar.

Idag är målet en ömsesidigt respektfull relation, där lärare och elev samarbetar. Tidigare var målet att eleven skulle lyda läraren. 

Så, jag tror helt enkelt inte på din premiss, att barn struntar i att uppföra sig väl för att det är tråkigt. Skrapar vi lite på ytan och försöker förstå barnen, så är jag övertygad om att det finns annat än brist på ”jävlar anamma” bakom deras beteenden.

Men så här var det ju inte förr!

”När jag var ung gjorde man som läraren sa. Om en elev hade ångest eller inte förstod syftet med en uppgift … Det spelade ingen roll! Man gjorde det man skulle ändå. Dagens unga har inte samma pliktkänsla.”

Just den här invändningen kommer inte från ovan nämnda kommentator, men eftersom den är väldigt vanlig, vill jag ändå ta upp den.

Bortsett från att jag inte är säker på att minnesbilden är helt sann (min far och farfar har berättat om mycket ”jäkelskap” som eleverna sysslade med, även när de gick i skolan), finns det en väldigt viktig skillnad mellan dagens skola och den skola som fanns för några generationer sedan: synen på den önskvärda relationen mellan lärare och elev. Idag är målet en ömsesidigt respektfull relation, där lärare och elev samarbetar. Tidigare var målet att eleven skulle lyda läraren. I syfte att uppnå det hade läraren möjlighet och rättighet att använda metoder som tillfogade barnet både fysiskt och psykiskt lidande.

Förmodligen skulle lärare även idag kunna skrämma eller kränka åtminstone en del elever till att sitta still och vara tysta under lektionstid. Men vilka andra konsekvenser skulle det få? Hur skulle eleven må? Vilka effekter skulle elevens mående få för eleven själv, på klasskamraterna, på samhället? Vad skulle eleven lära sig om att bemöta andra människor med empati, omtanke och respekt? Vilka effekter skulle hot, straff och kränkningar i klassrumsmiljön ha på övriga elevers mående, kunskapsinlärning och empatiska utveckling? Att fundera kring dessa frågor är nog för att jag skall känna mig övertygad om att hot, straff och kränkningar inte hör hemma i en skola vars mål är att ”varje elev tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling” och där verksamheten ”skall präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet” (Läroplan för grundskolan 2011, kap 1 och 2).

Menar du att vi skall tillåta ungarna att bete sig hur som helst i skolan, Petra?

Jag får frågan ibland. Om jag inte gillar tanken på att straffa och skrämma barnen till lydnad, måste det – enligt vissa personers dikotoma sätt att resonera – betyda att jag tycker att vi skall acceptera stök och bristande arbetsro i skolan. Som om det bara fanns två handlingsalternativ. Så är det nu, tack och lov, inte.

Ett logiskt första steg på vägen mot ett förändrat beteende blir därför att ta reda på vad det är som hindrar barnet.

Som jag argumenterade för i inledningen av texten, är jag övertygad om att när barn inte beter sig på det sätt som omgivningen förväntar sig, beror det på att något hindrar dem. Antingen saknar de färdigheter som krävs för att bete sig på önskat sätt, eller så förmår de inte att göra det som förväntas av dem eftersom något annat behov måste bli tillgodosett först. Ett logiskt första steg på vägen mot ett förändrat beteende blir därför att ta reda på vad det är som hindrar barnet: Vilka färdigheter saknar barnet och/eller vilka behov behöver barnet få tillgodosedda för att kunna göra det som omgivningen önskar? Nästa steg blir att hjälpa barnet, genom att ge henne stöd i att utveckla de färdigheter som behövs, ge henne hjälpmedel för att kompensera för de bristande färdigheterna och/eller hjälpa henne att få de andra behov, som hindrar henne från att uppföra sig som önskat, tillgodosedda.

Och hur tror du att en lärare skall hinna detta i dagens skola, med knappa resurser?

Jag vet förstås att lärare är under hård press och att arbetsmiljön för många lämnar mycket övrigt att önska. Och då är det kanske det vi skall prata om i den offentliga debatten framöver!? Hur pedagoger och föräldrar tillsammans kan arbeta för att förändra arbetsmiljön i skolan, för både lärare och elever. Istället för att ägna tid och energi åt att prata om det som faktiskt är omöjligt: att få alla elever att uppföra sig ”bra” – utan att vare sig undervisningen, miljön eller bemötandet anpassas efter deras förutsättningar och behov.

Petra Krantz Lindgren

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare! 

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.