Proggrockarna i Nationalteatern sjöng på 1970-talet om att livet är en fest. Den här tiden på året tvekar jag inte en sekund på att det är så det ligger till. Få saker i livet engagerar mig lika mycket som slutspelet i SHL. Det är möjligen Stanley Cup och det amerikanska presidentvalet som intressemässigt kan mäta sig med matcherna i SHL-slutspelet. Då är livet i sanning en verklig fest.
Vilka matcher vi bjuds på under årets slutspel, både i SHL och i hockeyallsvenskan. Förra veckan plockade Epoch Sport som bekant fram spåkulan för att avslöja finalspelet och kunde därför berätta att det är Skellefteå AIK som vinner hela klabbet i år och därmed kniper sitt fjärde SM-guld. Med tiden visar det sig om spåkulan har rätt eller inte.
Men innan vi nått så långt som till SM-finalen har vi mycket hockeygodis att se fram emot. Ta bara kvalserien som ett exempel. Där är det dramatiskt värre. Just nu kämpar Brynäs IF och Malmö Redhawks om en fortsatt existens i den högsta ligan.
Få saker i livet engagerar mig så mycket som slutspelet i SHL.
För Brynäs är kvalserien extra ångestladdad i och med att klubben de facto innehar ett svenskt rekord som elitklubb. Brynäs herrlag har nämligen spelat oavbrutet i den högsta serien i 63 år, vilket ingen annan idrottsklubb i Sverige har grejat. Skulle det nu visa sig att det blir Malmö som vinner kvalserien och därmed skickar ner Brynäs till en högst osäker tillvaro i hockeyallsvenskan skulle det innebära en fullkomlig katastrof för Gävlelaget, som verkligen har kastat in allt man har i kvalserien för att klara sig undan en förnedrande degradering och kunna förlänga sin rekordlånga svit. Bland annat har man bytt tränare och plockat in legendaren Ove Molin som ny huvudtränare med en enda arbetsuppgift: att vinna kvalserien och säkra klubben från en nedflyttning i systemet.
För Malmös röda hökar står inte lika mycket på spel om det skulle bli förlust mot Brynäs. Man har i närtid spelat flera säsonger i den lägre divisionen och har därmed ingen prestige att förlora. Men jag tippar på att man samfällt – såväl spelare som ledare – skulle anse det vara en präktig fjäder i hatten att ha sparkat ut Brynäs ur SHL. Av den anledningen tror jag att man kämpar extra hårt. De två första kvalseriematcherna vann skåningarna med 5–2 och bevisade därmed att man inte är att leka med. Det återstår att se hur kvalserien slutar.
Låt oss även nämna att det pågår ett minst lika spännande slutspel i hockeyallsvenskan. Djurgården, som slutade på fjärde plats i grundserien och möter Karlskoga i kvartsfinalen, har som bekant spelat i den lägre divisionen den här säsongen, efter att ha blivit degraderade förra året. DIF har satsat allt på ett kort för att ta sig tillbaka till SHL, vilket du kan läsa mer om i en annan artikel i veckans tidning.
Om vi återvänder till slutspelet i SHL så krävs det ingen raketforskare för att konstatera att vi inte bjuds på några rivalmöten av gammal ädel sort.
Med ett undantag möjligen.
Färjestad – Frölunda.
Jag har alltid älskat matcher där de båda lagen är svurna fiender till varandra. För somliga kan det måhända tyckas annorlunda, men jag anser att rivalitet är något vackert som till yttermera visso laddar en match med extra energi och vinnarinstinkt.
När två lag, med en historia bakåt i tiden där man inte hyser några varmare känslor för varandra, möts på isen betyder en seger betydligt mer än enbart tre poäng eller att man har tagit hem en seger i en slutspelsserie. Det handlar om prestigen att ännu en gång ha lyckats vinna över fiendelaget. Det betyder också att en förlust svider värre än salt i ett öppet sår. Spelare, ledare och supportrar delar denna bistra syn på rivalmöten.
Mötena mellan Färjestad och Djurgården brukade förr i tiden vara av denna kaliber. De båda lagen låg i princip i ständig fejd med varandra. Finalserierna i dåvarande elitserien (numera SHL) mellan de två ärkefienderna 1990, 1991 och 2001 går till historien som några av de grisigaste och brutalaste någonsin. Djurgården vann till sist alla tre SM-finalerna.
Men nu spelar Stockholmslaget slutspel i den lägre divisionen medan värmlänningarna fortfarande är ett SHL-lag, vilket omöjliggör ett rivalmöte lagen emellan. I varje fall just nu. Förhoppningsvis kanske vi får möjlighet att se DIF och FBK drabba samman på isen i klassiska hatmatcher nästa säsong.
I kvartsfinalen bjuds vi dock på en serie riktiga rivalmöten där Färjestad ställs mot en av sina andra rivaler, Frölunda. Även här handlar det om matcher det verkligen slår gnistor om. Det finns nog inget bättre sätt att beskriva dessa matcher än med en berömd strof ur ett tal som Storbritanniens premiärminister Winston Churchill höll den 13 maj 1940. ”I have nothing to offer but blood, toil, tears and sweat.” Ett rivalmöte i hockey handlar, precis som rivalmöten i alla andra idrotter, om blod, svett och tårar.
Jag tippar att kvartsfinalmötena mellan Färjestad och Frölunda kommer sluta med seger för Karlstadlaget. Jag bygger den tesen på att FBK – i egenskap av regerande SM-mästare – inte kommer att vika sig en enda millimeter för Göteborgslaget. Därmed inte sagt att det oväntade inte kan inträffa, men personligen tror jag ändå att det blir Färjestad som efter sju matcher kommer gå vidare till semin.
Spännande fortsättning följer.
