För en tid sedan kom en tanke till mig, en insikt: Jag har levt hela mitt liv som en gråbrun larv. Omedveten om det faktum, att jag i själva verket är en f j ä r i l. Det senaste året har jag dragit mig undan, för att förpuppas. Jag har samlat kraft och energi, för att transformeras. Det har varit omvälvande och stundtals tungt. Men inne i puppan har jag känt styrkan i mina vingar växa sig allt starkare. Dagen närmar sig, när jag ska breda ut mina färgglada v i n g a r och flyga. Snart är tiden inne ♥

Ovanstående text är såklart en metafor, en bildlig liknelse. Men det ligger mycket i den. Jag har på många sätt varit en grå mus – rädd för att sticka ut och vara annorlunda. Min önskan har fram tills ganska nyligen varit att smälta in och ’vara som alla andra’. Men jag är verkligen så less och trött på det. Kvar finns bara en enorm längtan efter att få vara mig själv. A t t   f å   v a r a   p r e c i s   s o m   j a g   ä r.

Det är dags att släppa alla masker. Att skala av det ena lagret efter det andra, tills det enda som finns kvar är… kärnan, mitt sanna jag. Det är läskigt. Jösses vad läskigt det är! Men samtidigt känns det som att det är det enda rätta. Det finns inte längre någon annan väg att gå, ingen annan stig är längre ett alternativ.

Det kommer så klart att ta tid… Men som J.R.R Tolkien en gång så klokt sa:

Little by little, one travels far. 

– J.R.R Tolkien

Jag har insett att många av de förändringar som skett inom mig (eller snarare de insiktersom kommit upp till ytan) börjar synas allt mer även utvändigt. Det är ju inte så konstigt egentligen, ofta är det ju så att utsidan speglar insidan, och tvärtom. Åtminstone till viss del. Känner man sig trött, ser man ofta trött ut. Känner man sig glad, ser man glad ut, osv.

Rent konkret har jag lagt märke till några saker hos mig själv;

Jag dras allt mer till färger och mönster! Eller okej, det har jag väl egentligen alltid gjort, men jag har inte känt mig bekväm i alltför mönstrade eller färgglada kläder. (Återigen till stor del av rädsla för att sticka ut eller vara annorlunda.) Med det sagt, är jag fortfarande mer förtjust i naturnära färger och har svårt för ’neon-kulörer’.

En annan sak som jag lagt märke till, är min kroppshållning. Där har jag såklart yogan att tacka, men det har också handlat om brist på självförtroende. Tidigare drog jag ofta upp mina axlar (och fick därmed alltid frågan om jag fryser) men det har snarare handlat om osäkerhet. Att jag inte har velat ta plats. Jag märker att jag blivit mer rakryggad nu, att jag inte alls kryper ihop på samma sätt som tidigare.

Ja, det var ett par saker som jag tänkt på.

Sedan är det ju så klart inte alltid (eller alla) förändringar som syns utvändigt. För min del är det exempelvis bra mycket mer än min hållning och klädpreferenser som förändrats det senaste året.

Det är verkligen spännande det där med att växa och utvecklas! I synnerhet när vi finner modet att gå vår egen väg ♥

Sometimes the smallest step in the right direction ends up being the biggest step of your life.

– Emma Stone

Nu mina vänner, har jag bestämt mig för att lämna tryggheten och puppan.
D e t   ä r   ä n t l i g e n   d a g s   a t t   p r ö v a   v i n g a r n a  !   ♥

Texten skrevs för ett år sedan.

Sandra Junhammar brinner för yoga, hållbar livsstil och personlig utveckling. Hon har valt ett liv i frivillig enkelhet och tagit en paus från jobbet som byggnadsingenjör. Sandra intresserar sig för självhushållning och strävar efter att leva nära och i samklang med naturen. I sina texter lyfter hon ämnen som rör hälsan och miljön, men också normer, minimalism och downshifting. Förhoppningen är att inspirera andra att frigöra tid och må bättre. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.